Portugals västkust har inte många naturliga hamnar med bra skydd. Vi är hänvisade till Marinor och fiskehamnar. Det är naturligtvis inte bara dåligt. Det betyder bland annat att man träffar fler och konstigare människor än när man ligger på ankare i någon vik.
I Sines stötte vi ihop med en finsk seglare som köpt en Rasmus i Vaxholm. Han hade fått med en svensk flagga som han inte hade någon nytta av. Den gav han till oss. Bra att ha då flaggor blåser sönder väldigt fort här. Finnen fortsatte söderut mot Medelhavet, lite lättare i lasten.
Efter Sines gick vi upp mot Cascais, en liten by utanför Lissabon. Den huvudsakliga vinden längs kusten är N-NV, men ibland drar det ner ett litet lågtryck utanför som ger sydvindar. Vi hittade ett sådant och kunde segla större delen av sträckan upp. Som vanligt ökade vinden på eftermiddagen och vred mot V och vi fick riktigt bra drag in mot Cascais. Halvvägs upp blev vi anropade på VHF:en av Alila, en svensk HR40. De var på väg till Lissabon och hade sett oss gå ut från Sines där de legat ankrade utanför marinan. Vi bestämde att vi skulle höra av oss när vi åkte in till Lissabon.
Cascais har lite Riviera-känsla och gav intryck av att vara ett semesterparadis för folk med gott om pengar. Det märktes också på hamnavgiften i marinan, €43 per natt… Byn är dock värd ett besök. Som plåster på såren träffade vi en amerikan som köpt en X39 i Danmark och nu var på väg söderut. Han hade fått med nya sjökort över svenska västkusten som han inte trodde han någonsin skulle behöva. De fick vi alldeles gratis.
Rakt norr om Cascais ligger Sintra, ett världsarv med flera slott och borgar. Där finns bland annat en moorisk borg från 700-talet och kungliga palats från 1100-talet till 1800-talet. Vi besökte Pena-palatset från mitten på 1800-talet. Det ser ut som en karikatyr av en medeltidsborg med befästningsmurar, värn och vakttorn. Det byggdes som sommarresidens ovanpå ett gammalt munkkloster högt ovanför staden. Det har en vidunderlig utsikt och vackra påkostade rum.
Vi tog tåget in till Lissabon. Enligt guideboken skulle det finnas en båtaffär som var bra på seglarkläder i en av marinorna, Anna behöver nya byxor. Men hur vi än letade hittade vi bara en liten butik som hade tågvirke och galonkläder. Inte riktigt vad Anna sett framför sig. Vi gav upp klädletandet och kontaktade Kalle på Alila i stället. De var sugna på lunch vilket passade oss utmärkt. Det blev en lång lunch med Kalle, David och Johanna på en trevlig restaurant. De är på väg hem till Göteborg efter ett års segling i Medelhavet.
Ytterligare ett litet lågtryck utanför kusten började röra sig neråt så efter tre nätter i Cascais drog vi oss upp till Peniche. Här ligger man i en klubbhamn mitt i en väldigt aktiv fiskehamn. Fiskarna verkar tro att 3kn-skylten på piren är minsta tillåtna hastighet, så det är väldigt gungigt i hamnen. Efter en dag kom Alila upp från Lissabon och vi vinkade in dem på insidan pontonen där det svallade lite mindre. Vi inspekterade varandras båtar och vi konstaterade att man får en hel del extra utrymme i en båt som bara är 1m längre.
Nästa anhalt blev Nazaré som är känt för sin vågsurfing. Vad som är mindre känt är att de har ett utomhusmuseum för torkad fisk där fiskegummorna visar hur man bearbetar fångsten. De hade också en utställning med olika typer av traditionella fiskebåtar på stranden. I Nazaré anger guidboken att man skall lägga sig i en enkel marina bredvid fiskehamnen, men när vi kom in i hamnen stod en man och hojtade från segelklubbens fina hamn. Där blev vi invisade till en jättebra plats. Hamnkaptenen pratade ingen engelska, men vi lyckades ändå bli incheckade och få alla papper ifyllda. Vi tog en promenad och hittade ett fantastiskt glassställe.
Dagen efter lovade prognosen bra vind, 7-8m/s SV, ända fram till kvällen, och sedan skulle det bli bleke. Vi tog chansen att gå hela vägen till Leixios utanför Porto. Vi gav oss iväg på morgonen och prognosen verkade stämma bra. Frammåt dagen ökade vinden långsamt till vi hade upp till 15m/s, men fortfarande bra riktning. Autopiloten började krångla på kvällen och ville inte riktigt koppla in sig och styra. Vi hade svårt att felsöka utan fick handstyra resten av natten. I solnedgången tvärdog vinden och vi hade 2-3m/s resten av resan. Det gjorde inget då havet var fullt med fiskeflöten, fiskebåtar och lastfartyg. Det var ganska skönt att puttra fram i 3kn när vi var tvungna att noga spana efter små flöten med svarta vimplar. Vi anpassade farten för att komma fram i soluppgången och när det ljusnade gled vi in i hamnen och ankrade utanför marinan. Båda två tvärsomnade och sov några timmar. På kvällen fick vi en plats och kunde slappna av och se fram emot två veckor i Porto med omgivningar.
Efter en liten stund kom det en tjej från den lokala båtaffären ner till båten och frågade om det var något vi behövde hjälp med. Hon lämnade också en kupong på drinkar i en närliggande bar och en limpa frukostbröd. Bra marknadsföring!
Dagen efter körde J ner huvudet i akterstuven för att felsöka autopiloten. Det visade sig vara något så enkelt som en liten kabel som ärjat av. Det gjorde att autopilotmotorn inte kopplades in. Tur att hela elverkstaden är med ombord. Att skarva kabel är numera rutin.
Häromdagen fick vi nog av all fukt i båten så vi tog bussen till köpcentret för att köpa en avfuktare. På busshållsplatsen fick vi en härlig pratstund med en äldre portugisisk man. Han kunde inte ett ord engelska, men han lärde oss lite portugisiskt uttal, så nu kan vi köpa biljett till rätt hållplats. När vi sa att vi kom från Sverige så berättade han att där var det riktigt varmt, det måste ha rapporterats på nyheterna här om den svenska värmen, för han är inte den första som hade full koll.
Om en vecka skall J hem till Sverige för läkarbesök och A får besök av Åse och Mariethe. Fram till dess är det mer underhåll på båten som skall klaras av.
S/Y Semper Fi 