Sista biten

Kielkanalen gick snabbt och enkelt. På ett dygn kom vi ut i Östersjön. Vi gick till ön Fehmarn, för de flesta mest känd för att det är där Puttgarden ligger. Vi hann knappt få i ankaret förrän vi fick årets skönaste bad, hela 26 grader.

Annas syssling Jenny hade lagt ut så fina bilder på Møns klint, så vi bestämde att dit seglar vi. Vi gick upp tidigt för att segla till Danmark och Klintholm hamn. Vi kom fram till lunch och fick en bra plats i hamnen. Vi tog lokalbussen ut till klinten och gick de 490 stegen ner till stranden. Det blev en härlig dag som avslutades med smör stekta flundror på den lokala krogen. Dagen efter lämnade Møn riktigt tidigt och fick njuta av vår frukost samtidigt solen gick upp. Det var lite vind så vi passade på att hissa genackern för att göra bra fart mot Ystad där Annas bror väntade på oss.

Møns klint, 140 meter hög kalkstensklippa
490 trappsteg ner till havet vid Møns klint
Tidig morgon seglade vi för bi Møns klint
Solnedgång i Danmark
Gennaker var uppe hela vägen till Ystad
Annas lillebror tar emot oss i Ystad

Från Ystad blev det ett långhopp till Oskarshamn, som vanligt blev det mycket vind på Hanöbukten och det kändes riktigt skönt att vi kunde lägga oss på en av Kryssarklubbens. Vi njöt nu av att vara hemma i Sverige och vår vackra skärgård och vi fick några härliga nätter i naturhamnar och så klassiska Västervik såklart. Där träffade vi familj och vänner och blev uppdaterad på det senaste.

Lunch på Slottsholmen i Västervik med Annas föräldrar

Tänk att vi är hemma igen, att vi har varit borta så länge, att vi fixat all segling-ibland under tuffa förhållande, att vi haft så kul och allt vi sett och varit med om. Vi är så glada över att vi vågade lämna den trygga vardagen och ge oss i kast med ett gemensamt äventyr.

Så vackert det är i vår hemmaskärgård

Och så tog vi bussen hem.

Ost och kanaler

Längs den franska kusten frossar vi i franska ostar. Gustaf som seglat med oss tidigare är på besök, denna gång med sin dotter Bella. Gustaf älskar precis som Anna ost, så många ostar blir det.

Vi har haft mycket motvind under vår resa men nu ska det äntligen bli medvind, vi bestämmer därför oss för att göra ett långhopp upp till Dunkirk. Vi får en riktigt fin solnedgång någonstans mellan Dover Calis och kl 05.00 angör vi Dunkirk. Vi sover några timmar innan vi avnjuter en god brunch i sittbrunnen. Det blir en skön promenad längs stranden där engelska soldater evakuerades under andra världskriget och på kvällen ser vi filmen Dunkirk. Att ta till sig historien på plats gör det så mycket intressantare.

Vi seglar förbi Belgien och Vlissingen blir vårt första möte med Holland. Nu börjar kanallivet igen. I början gick vi i stora insjöar innan det blev smalare och smalare kanaler. Att det bor mycket människor i Holland har vi blivit varse även på kanalerna, här går det så nära att man vill hänga ut fendrarna, men kaptenen ombord har lunga nerver och klarar av det galant.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Längs några kanalstäckor ligger husen tätt intill kanalen och flera hus har en egen båtparkeringsplats. De holländarna vi träffar är mycket trevliga och vi har fått flera tips på bra hamnar och sträckor att gå.

Den hojtande holländaren, vad vill han? Släpar vi något i vattnet? Det visar sig att de har fått ett fel på elen ombord så de kan inte starta motorn, de undrar om vi kan bogsera dem genom slussen och till deras hemmahamn. Givetvis ställer vi upp på det. Det blåser en del, så vi cirkulerar utanför slussen innan de öppnar portarna. Utanför hamnen ska vi korsa en farled med yrkestrafik, så vi anpassar farten för att få en bra lucka innan vi girar för att komma in i den blåsiga hamnen, allt gick bra men när adrenalinet släppt blev vi riktigt trötta.

Värmen har gjort att de på vissa ställen har problem med att öppna broarna, vi beslutar därför att inte gå hela ”Standing mast route” utan går ut i havet via de konstgjorda och grunda sjöarna Markermeer och Ijsselmeer. Att segla i grunda vatten med mycket växtlighet passar inte en vingkölad båt som vi har, vi agerar plog och får många gånger stanna och backa bort all växtlighet som fastnat under kölen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är nu ett tag sedan vi fick njuta av lekande delfiner men Nordsjön bjuder på sälar som ligger och värmer sig på sandbankarna. Inte lika aktiva djur men ändå kul att se dem.

Snart ska vi ge oss på den sista kanalen på denna resa, Kielkanalen och då behöver vi inte heller längre räkna på tidvatten och strömmar, livet blir så mycket enklare.

In i dimman

Naturen bjuder oss på så mycket olika upplevelser.

Vi hade fått tips av en fransk båt som vi mött i flera hamnar om att stanna i l’Aber Ildut, vi lämnade Camarent sur mer en tidig morgon och kom fram redan till 11 kaffet. Det blev det en härlig promenad längs havet och fick se fler minnesmärken från kriget innan vi strosade längs de små gatorna tillbaka till båten. Denna by stoltserar med att de är Europas största tånghamn, och det kom in båt på båt som lastade av sin tång, de flesta tångfartygen verkade ha hemmahamn i byn och drivas som familjeföretag.

Avlastning av tång. En båt fyllde tre lastbilar.

Vi gjorde återigen en tidig sorti och idag hade vi siktar in oss på att gå lite inomskärs, kaptenen ombord älskar att finnavigera. Vi styr in bland skären, vi har lite lätt dimma, men dimman ökar och ökar. Radarn har vi använt flitigt, viket gjort oss vana att tyda radarbilden, för snart har vi bara 50 meter. Det är blankt på havet, så när vi ställt radarn på att läsa av de närmsta 250 meterna ser vi även fiskeflötena på radarn som vi enkelt kan väja för, när vi kommer in i det smalaste partiet lättar dimman och runtomkring oss ser vi nu flera båtar, och vi får njuta lite av den fina skärgården.

50m sikt i dimma

När vi lämnade l’Alber Wrach fick vi vår första klara soluppgångs morgon, vi puttrar ur från hamnen i bleke, på vägen ut möter vi en man på sin stå upp bräda, en man i sin enkla fiskebåt, ett par paddlare. Belöningen är stor när man går upp tidigt och får njuta av en blodröd sol.

Tidig morgon på den franska atlantkusten

Och tidig morgon blev det när vi siktat in oss på att komma till Guernsey. Det blev en segling mot klockan då man måste gå över tröskeln in till hamnen i anslutning till högvattnet. Vi kom fram 30 minuter innan de stängde hamnen, vi pustade ut i den sköna sommarkvällen.

Hamninloppet vid lågvatten

Hamninloppet vid högvatten

Guernsey är inte en del av Schengen så när vi kom hit hade vi hissat den gula Q flaggan, som talar om att vi vill klarera in i landet.

St. Peter port är en gullig liten stad att strosa runt i, med mycket fina blomplanteringar. På turistbyrån hämtade vi en busstidtabell och en bok med olika vandringsleder. Att åka buss kostar £1 per sträcka och vi började med åka upp till norra delen av ön, där vandrade vi sedan tillbaka längs kusten. Flera trädgårdar sålde grönsaker och frukt vid sin tomtgräns, man tog vad man ville ha och lade pengarna i en liten box, brilliant! Vi avslutade vår utflykts dag med att åka ett varv runt ön med bussen. Guernsey har en vacker kust med många fina stränder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tidvatten, kungen över alla.

I engelska kanalen styrs all seglingsplanering av tidvattnet. Med höjdskillnader på upp till 9m och strömmar på 5kn är det ingen idé att kämpa emot. Turligt nog är det väldigt förutsägbart. Tidvattentabeller kan man göra flera år i förväg.

En av de platser med kraftigast tidvattenström är sundet mellan Frankrike och den lilla ön Alderny. Sundet kallas the races of Alderny. När vi gick igenom hade vi 8,5kn medström och båten for fram i 12,5kn. Nytt fartrekord! Vattnet virvlade runt oss på samma sätt som i Rhen. Här skall man inte gå om vinden och strömmen går åt olika håll och om det blåser mycket. Då växer vågorna, blir väldigt branta och bryter kraftigt. På engelska kallas det för overfalls, vilket beskriver fenomenet väl.

Efter Guernsey siktade vi mot Cherbourg, där blev det bara en natt innan vi gav oss iväg mot Le Havre, äntligen var vinden lite fördelaktig för oss. Vi kom till Le Havre på Frankrikes nationaldag den 14 juli. Staden bjöd på ett hejdundrande fyrverkeri. Den 15 juli fortsatte firandet, Frankrike tog hem VM guldet i fotboll.

Nationaldagsfyrverkeri

Den blåblommiga madrassen på Biscaya

Efter två veckor i Porto, Portugal hade vi myror i benen och gjorde en nattsegling upp till Spanien och Galicien. Kusten i Galicien är helt annorlunda mot den portugisiska. Den portugisiska kusten är rak och saknar flodmynningar eller som man säger i Galicien, rior, medan Galiciens kust är flikig med många olika rior att välja på. Första natten låg vi i Camarinas, viken omgavs av skog. Vi kände oss hemma och tyckte att likheterna till ostkustsseglingen var slående, här låg vi på svaj i en kavlugn vik, bästa natten på mycket länge. Dagen efter gick vi den korta biten till nästa ria och låg utanför den fina stranden i Laxe.

På väg in i Camariñas

Badtemperaturen var bara 17 grader, iklädd våtdräkt, mask och snorkel hoppade skepparen i för att kolla båten under ytan. Isskrapan visade sig vara en bra pryl att ha ombord, med den försvann delar av båtens skägg.

Ankrade utanför stranden i Laxe

Vi kom fram till A Coruña på eftermiddagen, i denna hamn finns det bara långseglare, båtarna är utrustade med solceller, vindroder, extra försegel och vindsnurror. De flesta firar vid ankomst att de har klarat av Biscaya, medan vi höll på att ladda inför överfarten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var det dags för oss att segla över den beryktade Biscaya bukten. Vi hade på OSKs Facebooksida sett att Albatross var på väg över, vi bestämde oss för att det vore trevligt att ha sällskap, så vi chattade lite och bestämde att vi skulle göra sällskap. Vi förberedde oss som vanligt inför en långsegling, med matlagning, koll av motor och båt, tankning och lite vilande. Kvällen innan avfärd mötte vi Albatross och pratade i hop oss om resan.

Färdiga pajer för överfarten

Måndagen den 2 juni kl 07.30, lämnade vi kaj i ösregn. Inledningsvis motorgång, sedan blev det lite blandat mellan segling och motorsegling. Vi fick äntligen testa vår genacker igen, det är ett stort tunt och färgglatt segel som passar att använda i lätta vindar.

Biscaya i solsken

Seglingen över blev lugn och mestadels solig, faktiskt riktigt härlig. Många fasar för att korsa Biscaya, kanske för att det för många blir ett av de första mötena med Atlantens dyningar, kanske för att det är en av de första långa seglingarna man gör. Man korsar också kontinentalsockeln, där man på korttid går från att ha haft 4000 meter under kölen till några hundra, här kan det bli skvalpigt, vilket vi slapp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Återigen fick vi se delfiner leka runt båten, sköldpaddor och kanske en haj. Vi blev mitt ute på havet invaderade av flugor, stora och små, hur hade de hittat hit och hur kan en liten fluga få energi till en sådan lång resa? J fick i varje fall inta rollen som flugornas herre och efter någon timme kunde vi städa båten på alla lik och oss själva med en skön dusch i den varma solen.

J jagar flugor…

Sedan såg vi den, den blåblommiga madrassen. Vems var den? Varför låg den och flöt mitt i havet? Fantasin gick på högvarv och bidrog till en härliga stämning ombord, det enda som naggade den goda stämning var att skepparen vann i kortspelet Skip Bo, men snart har besättningen tagit tillbaka ledartröjan.

A åker på storstryk!

I mörker och regn gick vi in mot den Franska kusten med gasten stående i fören spanande efter fiskebojar. Utanför hamnen i Camarent sur mer droppade vi ankaret och sedan sov vi gott fram till lunch. Efter vår brunch tog vi jollen in till den pittoreska byn och inhandlade ost, vin och baguette, vi ör ju trots allt i Frankrike

Frankrike! Då måste man köpa baguette.
Något för den händige.
Camaret sur Mer, charmig fiskeby.
Det var djupt när jag ankrade…

Portvin, sardindimma och plastklubba

Vi har spenderat två veckor i Leça de Palmeira utanför Porto. Gästhamnen ligger inklämd mitt i en stor kommersiell hamn, Leixos. Lotsen har fullt upp med att guida containerfartyg och stora kryssningsbåtar ut och in i hamnen. Den nationella polisstyrkan kör in och ut ut hamnen i hög fart, vilket ger stora svall in i hamnen. En dag fick tysken i hamnen nog och bad dem köra saktare, då backade de bara upp till honom och hasplade ur sig något på portugisiska, de killarna anser nog att de göra som de vill.

Portugisiska kusten har ofta dimma.

Så kom äntligen sommaren

När vi kom var de långa stränderna öde men den 15 juni var det den officiella öppningsdagen och sedan dess har det varit full aktivitet på stranden. I lilla Leça de Palmeira, finns en affär, bageri och flera små mysiga restauranger och som pricken över i:et en riktigt bra tvättomat. Mar-shoppingcenter ligger 15 min bussresa bort, där finns bland annat IKEA och Jumbo en riktigt stor mataffär. Så nu har vi frossat i köttbullar med potatismos och lingonsylt, vi kommer att vara nöjda ett bra tag framöver.

Polishuset i Leça

Porto är en riktigt charmig stad, underbar att bara gå vilse i. Här har vi kollat in de vackra kyrkorna med blått azuleio-kakel, bron som är gjord av lärlingar till Gustave Eiffel, ätit fisk och skaldjur, druckit vino Verde och ätit vaniljpajer.

Detta bildspel kräver JavaScript.


När vi hade besök av Mariethe och Åse blev det också en guidad tur på ett av portvinshusen.

Midsommar i Porto

Firade helgon

Helgdagarna här är många och den 24:e juni firades São João, Johannes döpare, då utrustar sig alla, gammal som ung med en plastklubba eller en vitlöksblomma och med de så slår man varandra i huvudet. Visst, det kan tyckas märkligt, men efter ett tag så kändes det helt naturligt, det blir som ett sätt att hälsa på varandra.

Förutom att slå varandra i huvudet så äter man grillade sardiner och det är verkligen så att ALLA grillar så röken låg tät över Durodalen. Kvällen avslutas med att man skickar upp lyktor i alla dess färger och med ett stort fyrverkeri. I södra Europa är man så lekfulla, vilket bidrar till att det blir riktiga folkfester.

Vi gillar Portugal, portugiserna är riktigt bra på engelska, här läser man engelska i skolan och här dubbar man inte filmerna. Därför passade vi på att gå på bio och såg filmen Adrift, som handlar om ett par som seglar och råkar ut för en orkan. Han dör men hon överlever, filmen bygger på en sann historia och kvinnan som har varit med om händelsen lever än idag. Lärdomen från filmen är att man klarar mycket mer än man tror att man gör. Mitt i filmen var det en paus på 8 minuter, inget man är van vid. Vi trodde projektorn gått sönder.

Till Portugal skulle vi gärna komma tillbaka.

Möten i Portugal

Portugals västkust har inte många naturliga hamnar med bra skydd. Vi är hänvisade till Marinor och fiskehamnar. Det är naturligtvis inte bara dåligt. Det betyder bland annat att man träffar fler och konstigare människor än när man ligger på ankare i någon vik.

I Sines stötte vi ihop med en finsk seglare som köpt en Rasmus i Vaxholm. Han hade fått med en svensk flagga som han inte hade någon nytta av. Den gav han till oss. Bra att ha då flaggor blåser sönder väldigt fort här. Finnen fortsatte söderut mot Medelhavet, lite lättare i lasten.

I Sines föddes Vasco da Gama, ett stendött möte

Efter Sines gick vi upp mot Cascais, en liten by utanför Lissabon. Den huvudsakliga vinden längs kusten är N-NV, men ibland drar det ner ett litet lågtryck utanför som ger sydvindar. Vi hittade ett sådant och kunde segla större delen av sträckan upp. Som vanligt ökade vinden på eftermiddagen och vred mot V och vi fick riktigt bra drag in mot Cascais. Halvvägs upp blev vi anropade på VHF:en av Alila, en svensk HR40. De var på väg till Lissabon och hade sett oss gå ut från Sines där de legat ankrade utanför marinan. Vi bestämde att vi skulle höra av oss när vi åkte in till Lissabon.

Cascais har lite Riviera-känsla och gav intryck av att vara ett semesterparadis för folk med gott om pengar. Det märktes också på hamnavgiften i marinan, €43 per natt… Byn är dock värd ett besök. Som plåster på såren träffade vi en amerikan som köpt en X39 i Danmark och nu var på väg söderut. Han hade fått med nya sjökort över svenska västkusten som han inte trodde han någonsin skulle behöva. De fick vi alldeles gratis.

Rakt norr om Cascais ligger Sintra, ett världsarv med flera slott och borgar. Där finns bland annat en moorisk borg från 700-talet och kungliga palats från 1100-talet till 1800-talet. Vi besökte Pena-palatset från mitten på 1800-talet. Det ser ut som en karikatyr av en medeltidsborg med befästningsmurar, värn och vakttorn. Det byggdes som sommarresidens ovanpå ett gammalt munkkloster högt ovanför staden. Det har en vidunderlig utsikt och vackra påkostade rum.

Pena palatset

Vi tog tåget in till Lissabon. Enligt guideboken skulle det finnas en båtaffär som var bra på seglarkläder i en av marinorna, Anna behöver nya byxor. Men hur vi än letade hittade vi bara en liten butik som hade tågvirke och galonkläder. Inte riktigt vad Anna sett framför sig. Vi gav upp klädletandet och kontaktade Kalle på Alila i stället. De var sugna på lunch vilket passade oss utmärkt. Det blev en lång lunch med Kalle, David och Johanna på en trevlig restaurant. De är på väg hem till Göteborg efter ett års segling i Medelhavet.

Hiss bygd av en elev till Eiffel
Triumfbåge i slutet på en paradgata
Utsikt över Lissabon

Ytterligare ett litet lågtryck utanför kusten började röra sig neråt så efter tre nätter i Cascais drog vi oss upp till Peniche. Här ligger man i en klubbhamn mitt i en väldigt aktiv fiskehamn. Fiskarna verkar tro att 3kn-skylten på piren är minsta tillåtna hastighet, så det är väldigt gungigt i hamnen. Efter en dag kom Alila upp från Lissabon och vi vinkade in dem på insidan pontonen där det svallade lite mindre. Vi inspekterade varandras båtar och vi konstaterade att man får en hel del extra utrymme i en båt som bara är 1m längre.

Vad är det alla andra flyr från? Det visade sig vara en hel armada med fiskebåtar.

Nästa anhalt blev Nazaré som är känt för sin vågsurfing. Vad som är mindre känt är att de har ett utomhusmuseum för torkad fisk där fiskegummorna visar hur man bearbetar fångsten. De hade också en utställning med olika typer av traditionella fiskebåtar på stranden. I Nazaré anger guidboken att man skall lägga sig i en enkel marina bredvid fiskehamnen, men när vi kom in i hamnen stod en man och hojtade från segelklubbens fina hamn. Där blev vi invisade till en jättebra plats. Hamnkaptenen pratade ingen engelska, men vi lyckades ändå bli incheckade och få alla papper ifyllda. Vi tog en promenad och hittade ett fantastiskt glassställe.

Nationaldagsstrumporna är på
Glassfrossa på Gelatomania i Nazaré
Det ”levande” museet, där kvinnorna visar hur man torkar fisk
Underbart vacker strand

Dagen efter lovade prognosen bra vind, 7-8m/s SV, ända fram till kvällen, och sedan skulle det bli bleke. Vi tog chansen att gå hela vägen till Leixios utanför Porto. Vi gav oss iväg på morgonen och prognosen verkade stämma bra. Frammåt dagen ökade vinden långsamt till vi hade upp till 15m/s, men fortfarande bra riktning. Autopiloten började krångla på kvällen och ville inte riktigt koppla in sig och styra. Vi hade svårt att felsöka utan fick handstyra resten av natten. I solnedgången tvärdog vinden och vi hade 2-3m/s resten av resan. Det gjorde inget då havet var fullt med fiskeflöten, fiskebåtar och lastfartyg. Det var ganska skönt att puttra fram i 3kn när vi var tvungna att noga spana efter små flöten med svarta vimplar. Vi anpassade farten för att komma fram i soluppgången och när det ljusnade gled vi in i hamnen och ankrade utanför marinan. Båda två tvärsomnade och sov några timmar. På kvällen fick vi en plats och kunde slappna av och se fram emot två veckor i Porto med omgivningar.

Efter en liten stund kom det en tjej från den lokala båtaffären ner till båten och frågade om det var något vi behövde hjälp med. Hon lämnade också en kupong på drinkar i en närliggande bar och en limpa frukostbröd. Bra marknadsföring!

Dagen efter körde J ner huvudet i akterstuven för att felsöka autopiloten. Det visade sig vara något så enkelt som en liten kabel som ärjat av. Det gjorde att autopilotmotorn inte kopplades in. Tur att hela elverkstaden är med ombord. Att skarva kabel är numera rutin.

J i akterstuven
Det krävs en ingenjörs tålamod att felsöka och att dra kablar i en båt

Häromdagen fick vi nog av all fukt i båten så vi tog bussen till köpcentret för att köpa en avfuktare. På busshållsplatsen fick vi en härlig pratstund med en äldre portugisisk man. Han kunde inte ett ord engelska, men han lärde oss lite portugisiskt uttal, så nu kan vi köpa biljett till rätt hållplats. När vi sa att vi kom från Sverige så berättade han att där var det riktigt varmt, det måste ha rapporterats på nyheterna här om den svenska värmen, för han är inte den första som hade full koll.

Om en vecka skall J hem till Sverige för läkarbesök och A får besök av Åse och Mariethe. Fram till dess är det mer underhåll på båten som skall klaras av.

Det gungar

Vi tankar båten och kastar loss från Funchal strax efter klockan 9. Väderprognosen säger att det ska bli nordväst med vridande mot väst, 8-10 m/s, 2 meter höga vågor. Det känns lovande för vår färd mot Portugal. Vi siktar mot Lissabon men om vinden skulle ändra sig så har vi lagt in några alternativ lite längre söderut.

Så fort vi lämnat den östra spetsen på Madeira möts vi av Atlantens dyningar. Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit… Havet är skvättigt, skummigt och vi får ducka överspolingarna för att inte bli allt för blöta. Vi gör bra fart, men emellanåt dyker fören ner i en våg och det känns som om vi tvärnitar. Det är svalt i vinden och vi har full mundering på oss, dag som natt, dubbla underställ, fleece, mössa, vantar, seglarställ och stövlar. Nätterna är fuktiga, te och nyponsoppa håller oss varma, men längtan efter solen första strålar är stor.

Från klockan 21 kör vi tretimmars vakt. Vi har ganska mulet, så nätterna är mörka, men emellanåt känns det som om någon tänt en lampa, månen tittar fram och man får sällskap en stund. Trots att båten rusar fram genom mörkret känns det tryggt och säkert ombord på Semper Fi.

Äta, sova, kissa

De första dagarna är det lite si och så med matlusten, men de kalla pannkakorna smakar gott. Vår snackslåda som vi har under sprayhoden är guld värd när man inte vill gå ner under däck. I lådan finns knäckebröd, mjukost, nötter, frukt och choklad. Att sova går förvånansvärt bra, trots alla ljud och rörelser. Vi drömmer mycket, kanske sjösjukeplåstren som påverkar oss? Att röra sig inne i båten och framför allt gå på toa är utmanande! Båten far fram och tillbaka och toastolen lutar. För att inte kisset ska rinna ur toastolen måste man spola med handpumpen samtidigt som man kissar. Under tiden måste man hålla i sig. Man behöver helt klart vara en riktig spiderwomen.

Nödlådan
Snackslådan

Fascinerade djur

Vi har alla dagar fått besök av delfiner, man tröttar aldrig på att se hur de leker runt båten, de simmar varv på varv. A ser sköldpaddor så fort J sover, han börjar misstänka att hon hallucinerar. Sista dagen ropar J, en val, 5 meter från båten. Den är svart, har en ryggfena, bred mun och är mist 6 meter lång, vilket möte! Vi tror att det en sorts bardval men vi är inte helt säkra. Dödsmaneten som Expressen kallar den, den portugisiska örlogsmannen, seglar med sitt karaktäristiska segel med oss mot kusten. Egentligen är det ingen manet utan 4 olika organismer som samspelar, det har ett litet segel och trådar upp till 50 meter, om den utsätts för fara kan den tömma sitt segel för att sjunka ner i vattnet, fascinerande men läskigt djur.

Den fjärde natten ökar vinden, vi tar ett andra rev i storseglet, vågorna ökar och båten stampar sig fram, den västliga vinden som prognosen lovade lyser med sin frånvaro. Vi kämpar på men efter någon timme beslutar vi oss att gira 25 grader, och siktar nu mot Sines istället. Vi får vinden mer från sidan, vi får upp farten igen, vi tog ett bra beslut.

Land i sikte

På eftermiddagen dag 5 angör vi Vasco da Gamas födelseby Sines. Det har börjar blåsa upp men J gör en galant tilläggning. Vi är trötta och nöja över hur bra seglingen gått. Vi spolar av den saltstänkta båten, tar en varm dusch, svänger ihop en Carbonara, lägger oss i soffan och kollar film och somnar så fort huvudet hamnar på kudden.

Hamnen i Sines