In i dimman

Naturen bjuder oss på så mycket olika upplevelser.

Vi hade fått tips av en fransk båt som vi mött i flera hamnar om att stanna i l’Aber Ildut, vi lämnade Camarent sur mer en tidig morgon och kom fram redan till 11 kaffet. Det blev det en härlig promenad längs havet och fick se fler minnesmärken från kriget innan vi strosade längs de små gatorna tillbaka till båten. Denna by stoltserar med att de är Europas största tånghamn, och det kom in båt på båt som lastade av sin tång, de flesta tångfartygen verkade ha hemmahamn i byn och drivas som familjeföretag.

Avlastning av tång. En båt fyllde tre lastbilar.

Vi gjorde återigen en tidig sorti och idag hade vi siktar in oss på att gå lite inomskärs, kaptenen ombord älskar att finnavigera. Vi styr in bland skären, vi har lite lätt dimma, men dimman ökar och ökar. Radarn har vi använt flitigt, viket gjort oss vana att tyda radarbilden, för snart har vi bara 50 meter. Det är blankt på havet, så när vi ställt radarn på att läsa av de närmsta 250 meterna ser vi även fiskeflötena på radarn som vi enkelt kan väja för, när vi kommer in i det smalaste partiet lättar dimman och runtomkring oss ser vi nu flera båtar, och vi får njuta lite av den fina skärgården.

50m sikt i dimma

När vi lämnade l’Alber Wrach fick vi vår första klara soluppgångs morgon, vi puttrar ur från hamnen i bleke, på vägen ut möter vi en man på sin stå upp bräda, en man i sin enkla fiskebåt, ett par paddlare. Belöningen är stor när man går upp tidigt och får njuta av en blodröd sol.

Tidig morgon på den franska atlantkusten

Och tidig morgon blev det när vi siktat in oss på att komma till Guernsey. Det blev en segling mot klockan då man måste gå över tröskeln in till hamnen i anslutning till högvattnet. Vi kom fram 30 minuter innan de stängde hamnen, vi pustade ut i den sköna sommarkvällen.

Hamninloppet vid lågvatten

Hamninloppet vid högvatten

Guernsey är inte en del av Schengen så när vi kom hit hade vi hissat den gula Q flaggan, som talar om att vi vill klarera in i landet.

St. Peter port är en gullig liten stad att strosa runt i, med mycket fina blomplanteringar. På turistbyrån hämtade vi en busstidtabell och en bok med olika vandringsleder. Att åka buss kostar £1 per sträcka och vi började med åka upp till norra delen av ön, där vandrade vi sedan tillbaka längs kusten. Flera trädgårdar sålde grönsaker och frukt vid sin tomtgräns, man tog vad man ville ha och lade pengarna i en liten box, brilliant! Vi avslutade vår utflykts dag med att åka ett varv runt ön med bussen. Guernsey har en vacker kust med många fina stränder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tidvatten, kungen över alla.

I engelska kanalen styrs all seglingsplanering av tidvattnet. Med höjdskillnader på upp till 9m och strömmar på 5kn är det ingen idé att kämpa emot. Turligt nog är det väldigt förutsägbart. Tidvattentabeller kan man göra flera år i förväg.

En av de platser med kraftigast tidvattenström är sundet mellan Frankrike och den lilla ön Alderny. Sundet kallas the races of Alderny. När vi gick igenom hade vi 8,5kn medström och båten for fram i 12,5kn. Nytt fartrekord! Vattnet virvlade runt oss på samma sätt som i Rhen. Här skall man inte gå om vinden och strömmen går åt olika håll och om det blåser mycket. Då växer vågorna, blir väldigt branta och bryter kraftigt. På engelska kallas det för overfalls, vilket beskriver fenomenet väl.

Efter Guernsey siktade vi mot Cherbourg, där blev det bara en natt innan vi gav oss iväg mot Le Havre, äntligen var vinden lite fördelaktig för oss. Vi kom till Le Havre på Frankrikes nationaldag den 14 juli. Staden bjöd på ett hejdundrande fyrverkeri. Den 15 juli fortsatte firandet, Frankrike tog hem VM guldet i fotboll.

Nationaldagsfyrverkeri

Möten i Portugal

Portugals västkust har inte många naturliga hamnar med bra skydd. Vi är hänvisade till Marinor och fiskehamnar. Det är naturligtvis inte bara dåligt. Det betyder bland annat att man träffar fler och konstigare människor än när man ligger på ankare i någon vik.

I Sines stötte vi ihop med en finsk seglare som köpt en Rasmus i Vaxholm. Han hade fått med en svensk flagga som han inte hade någon nytta av. Den gav han till oss. Bra att ha då flaggor blåser sönder väldigt fort här. Finnen fortsatte söderut mot Medelhavet, lite lättare i lasten.

I Sines föddes Vasco da Gama, ett stendött möte

Efter Sines gick vi upp mot Cascais, en liten by utanför Lissabon. Den huvudsakliga vinden längs kusten är N-NV, men ibland drar det ner ett litet lågtryck utanför som ger sydvindar. Vi hittade ett sådant och kunde segla större delen av sträckan upp. Som vanligt ökade vinden på eftermiddagen och vred mot V och vi fick riktigt bra drag in mot Cascais. Halvvägs upp blev vi anropade på VHF:en av Alila, en svensk HR40. De var på väg till Lissabon och hade sett oss gå ut från Sines där de legat ankrade utanför marinan. Vi bestämde att vi skulle höra av oss när vi åkte in till Lissabon.

Cascais har lite Riviera-känsla och gav intryck av att vara ett semesterparadis för folk med gott om pengar. Det märktes också på hamnavgiften i marinan, €43 per natt… Byn är dock värd ett besök. Som plåster på såren träffade vi en amerikan som köpt en X39 i Danmark och nu var på väg söderut. Han hade fått med nya sjökort över svenska västkusten som han inte trodde han någonsin skulle behöva. De fick vi alldeles gratis.

Rakt norr om Cascais ligger Sintra, ett världsarv med flera slott och borgar. Där finns bland annat en moorisk borg från 700-talet och kungliga palats från 1100-talet till 1800-talet. Vi besökte Pena-palatset från mitten på 1800-talet. Det ser ut som en karikatyr av en medeltidsborg med befästningsmurar, värn och vakttorn. Det byggdes som sommarresidens ovanpå ett gammalt munkkloster högt ovanför staden. Det har en vidunderlig utsikt och vackra påkostade rum.

Pena palatset

Vi tog tåget in till Lissabon. Enligt guideboken skulle det finnas en båtaffär som var bra på seglarkläder i en av marinorna, Anna behöver nya byxor. Men hur vi än letade hittade vi bara en liten butik som hade tågvirke och galonkläder. Inte riktigt vad Anna sett framför sig. Vi gav upp klädletandet och kontaktade Kalle på Alila i stället. De var sugna på lunch vilket passade oss utmärkt. Det blev en lång lunch med Kalle, David och Johanna på en trevlig restaurant. De är på väg hem till Göteborg efter ett års segling i Medelhavet.

Hiss bygd av en elev till Eiffel
Triumfbåge i slutet på en paradgata
Utsikt över Lissabon

Ytterligare ett litet lågtryck utanför kusten började röra sig neråt så efter tre nätter i Cascais drog vi oss upp till Peniche. Här ligger man i en klubbhamn mitt i en väldigt aktiv fiskehamn. Fiskarna verkar tro att 3kn-skylten på piren är minsta tillåtna hastighet, så det är väldigt gungigt i hamnen. Efter en dag kom Alila upp från Lissabon och vi vinkade in dem på insidan pontonen där det svallade lite mindre. Vi inspekterade varandras båtar och vi konstaterade att man får en hel del extra utrymme i en båt som bara är 1m längre.

Vad är det alla andra flyr från? Det visade sig vara en hel armada med fiskebåtar.

Nästa anhalt blev Nazaré som är känt för sin vågsurfing. Vad som är mindre känt är att de har ett utomhusmuseum för torkad fisk där fiskegummorna visar hur man bearbetar fångsten. De hade också en utställning med olika typer av traditionella fiskebåtar på stranden. I Nazaré anger guidboken att man skall lägga sig i en enkel marina bredvid fiskehamnen, men när vi kom in i hamnen stod en man och hojtade från segelklubbens fina hamn. Där blev vi invisade till en jättebra plats. Hamnkaptenen pratade ingen engelska, men vi lyckades ändå bli incheckade och få alla papper ifyllda. Vi tog en promenad och hittade ett fantastiskt glassställe.

Nationaldagsstrumporna är på
Glassfrossa på Gelatomania i Nazaré
Det ”levande” museet, där kvinnorna visar hur man torkar fisk
Underbart vacker strand

Dagen efter lovade prognosen bra vind, 7-8m/s SV, ända fram till kvällen, och sedan skulle det bli bleke. Vi tog chansen att gå hela vägen till Leixios utanför Porto. Vi gav oss iväg på morgonen och prognosen verkade stämma bra. Frammåt dagen ökade vinden långsamt till vi hade upp till 15m/s, men fortfarande bra riktning. Autopiloten började krångla på kvällen och ville inte riktigt koppla in sig och styra. Vi hade svårt att felsöka utan fick handstyra resten av natten. I solnedgången tvärdog vinden och vi hade 2-3m/s resten av resan. Det gjorde inget då havet var fullt med fiskeflöten, fiskebåtar och lastfartyg. Det var ganska skönt att puttra fram i 3kn när vi var tvungna att noga spana efter små flöten med svarta vimplar. Vi anpassade farten för att komma fram i soluppgången och när det ljusnade gled vi in i hamnen och ankrade utanför marinan. Båda två tvärsomnade och sov några timmar. På kvällen fick vi en plats och kunde slappna av och se fram emot två veckor i Porto med omgivningar.

Efter en liten stund kom det en tjej från den lokala båtaffären ner till båten och frågade om det var något vi behövde hjälp med. Hon lämnade också en kupong på drinkar i en närliggande bar och en limpa frukostbröd. Bra marknadsföring!

Dagen efter körde J ner huvudet i akterstuven för att felsöka autopiloten. Det visade sig vara något så enkelt som en liten kabel som ärjat av. Det gjorde att autopilotmotorn inte kopplades in. Tur att hela elverkstaden är med ombord. Att skarva kabel är numera rutin.

J i akterstuven
Det krävs en ingenjörs tålamod att felsöka och att dra kablar i en båt

Häromdagen fick vi nog av all fukt i båten så vi tog bussen till köpcentret för att köpa en avfuktare. På busshållsplatsen fick vi en härlig pratstund med en äldre portugisisk man. Han kunde inte ett ord engelska, men han lärde oss lite portugisiskt uttal, så nu kan vi köpa biljett till rätt hållplats. När vi sa att vi kom från Sverige så berättade han att där var det riktigt varmt, det måste ha rapporterats på nyheterna här om den svenska värmen, för han är inte den första som hade full koll.

Om en vecka skall J hem till Sverige för läkarbesök och A får besök av Åse och Mariethe. Fram till dess är det mer underhåll på båten som skall klaras av.

Underbara Madeira

I väntan på bra seglingsvind till fastlandet har vi spenderat några dagar på Madeira. Det är en liten pärla i Atlanten. En fantastiskt lummig och blomstrande ö.

Vi strosade runt i Funchal och njöt av chackarandaträdens blommor.

Det blev en tur upp på berget, med fin utsikt över staden.

Madeira har ett fantastiskt system av bevattningskanaler, levador, som leder vatten från bergen ner till odlingarna på sydsidan. Längs kanalerna går vandringsleder som är en stor turistattraktion.

Efter att ha besökt turistbyrån och fått en hel massa tips på vandringar bestämde vi oss för att gå från Ribiero Frio till Portela, ca 11 km. Leden går genom de skogsklädda bergen från knappt 900 möh ner till 600 möh.

Vi tog bussen tidigt på morgonen tillsammans med flera andra vandrare. Taxichaufförerna var ivriga att köra oss upp och erbjudandet blev bättre ju närmare bussavgången vi kom. Det blev ändå inte så bra att någon nappade på det.

Vi började med att gå ut på en utsiktplats, Balciones, knappt 2km åt fel håll. Där var en vidunderlig utsikt över bergen.

Vandringen mot Portela gick genom skogsklädda berg. Stigen slingrade sig längs å smala avsatser längs bergskanten med stup ner på ena sidan och en bergvägg på andra sidan.

Ibland avbröts stigen av en bäck eller ett litet vattenfall. På andra ställen gick den genom uthuggna tunnlar.

Vid fikapausen uppvaktades vi av orädda småfåglar. Förmodligen var de vana att få mat av vandrarna.

Nöjda och glada tog vi bussen hem. Även det en upplevelse på smala bergsvägar.

Madeira gav mersmak. Vi kommer säkert tillbaka hit, antingen i egen båt eller på semester.

Omstart

Nu har vi kommit iväg på vår hemfärd. Första etappen är Teneriffa till Madeira. Vi vill komma lite bättre till för att segla in till Portugal. Det blåser nästan alltid nordliga vindar så Madeira är ett bättre utgångsläge. I lördags visade prognosen att vi kunde sträcksegla upp till Funchal och slippa kryssa hela vägen. Det beräknades ta 3,5 dygn.

Båten har ju legat stilla i nästan 6 månader så det är lite att fixa innan vi kan segla. När vi skulle byta olja i motorn upptäckte vi att startbatteriet var helt urladdat. Nu fick vi nytta av de batterier vi panikköpte på kanalen i Tyskland. De har legat nerpackade sedan vi bytt till bättre från Gibraltar.

Nya 2x100W solpaneler är nu monterade på biminin. Det gör att vi kan köra vattenmaskinen på enbart solkraft under soliga dagar.

Riggkoll ger fin utsikt!

Båten har fått lite hår på magen av att ligga stilla. Vi chansar på att det lossnar när vi börjar segla. J hade ingen lust att bada i hamnen för att skrubba bort det.

A har gjort flera rundor till mataffärerna och vi har förberett mat för tre dygn. Kycklinggryta, chilibönröra och pastadallad i boxar och vakuumpackat gör att vi slipper laga mat de första dygnen.

A inventerar konservförrådet

Nu när vi bara är två ombord blir nattpassen jobbigare. Vi kör nu på 3-timmars vakter med start kl 9. Då får vi hyfsad sömn. J kan somna var och när som helst så han får ta två nattpass och sova ikapp på förmiddagen.

Överseglingen blev lugn med 7-10m/s bidevind hela sträckan. Vindprognosen stämde riktigt bra. Det gick till och med lite fortare än beräknat. Efter 2,5 dygn gled vi in i Marina Funchal på Madeira.

A byter den spanska gästflaggan mot den portugisiska.

Nu skall vi vila lite, upptäcka ön och förbereda nästa sträcka.

Tillfälligt avbrott

I december var vi tvungna att avbryta resan när vi nått till Teneriffa. Vi var bara dagar från att lämna hamnen för att gå till Cap Verde. A lyckades efter en del övertalning få J att söka vård och efter diverse undersökningar i Santa Cruz lämnade vi båten och åkte hem till Linköping.

I Linköping blev vi mycket väl omhändertagna på Universitetssjukhuset. J blev inlagd på Hematologen en vecka före jul och de gjorde en hel massa tester. Efter ett tag var läkarna överens om att det inte var cancer utan något som kallas Wegeners granulomatos. numera kallas det Granulomatös polyangiit. Wegener var nämligen nazist och man kan ju inte ha en sjukdom uppakallad efter honom.
Det är en vaskulitsjukdom som ger inflammation i de fina blodkärlen. Hos J slog det på slemhinnor i näsan och på lungorna. Obehandlad kan den gå på njurarna och vara dödlig inom 6 månader. J fick dock bra behandling och var hemma till julafton. Prognosen är bra och regelbundna blodprov visar normala värden. Behandlingen kommer förmodligen att pågå minst året ut. Sedan tar det ytterligare ett par år innan man vet om sjukdomen återkommer.

Nu har vi ju en båt liggande på Teneriffa som är fullpackad med mat och utrustning för långsegling. Vi har funderat mycket på hur vi skall göra. Skall vi fortsätta där vi slutade, låta båten vara kvar på Kanarieöarna, segla båten till Medelhavet eller segla hem till Sverige. Vi tycker att riskerna för återfall är för stora för att vi skall ge oss iväg till Västindien nu. Därför kommer vi att försöka segla hem båten till sommaren och göra ett nytt försök om några år. Hemresan kommer att gå via engelska kanalen, Holland och Tyskland.

Vi ser redan fram emot att ge oss ut igen och få en lite bättre avslutning på vårt äventyr än det blev i december.

Paus

J har känt sig hängig en längre tid och när det inte gick över sökte vi vård här på Teneriffa. Efter lite turer gjordes en lungröntgen som visade någon sorts ”avvikelse”. J blev inlagd och man har gjort skiktröntgen (CT) och bronkoskopi. Det mesta lutar just nu åt lymfom.

Vi är därför tvungna att ta en paus i vår färd och åka hem till Sverige för vård. Det viktigaste har fallit på plats. Vi har kontakt med en läkare i Linköping som skall ta emot, båten är inbokad 6 månader på marinan och vi har bostad när vi kommer hem.

A har fått jobba hårt den senaste tiden för att ordna allt det praktiska samtidigt som hon har varit på dagliga besök hos J.

Nu får vi se vad det blir för behandling och när vi kan återuppta vår resa. Vi skall till Västindien!

Ljus i mörkret

8 oktober lämnar vi Gibraltar för att segla till Kanarieöarna. Besättningen är utökad med Gustaf, Johans kollega. Datumet är valt dels för att det är nästan fullmåne så vi inte får kolmörker de första nätterna och dels för att tidvattnet är så att vi har medström ut på förmiddagen. Det betyder att vi kan ge oss av på morgonen och klara det hårt trafikerade Gibraltarsundet i dagsljus.

Vi har tur med vinden och det blåser ostan, 15m/s. På väg ut lägger vi oss när norra kusten för att få bästa medströmmen. Det syns en tydlig gräns i vattnet där strömmen går inåt mitt i sundet och vi forsar förbi en båt som går längre ut. Strömmen gör sjön kort hög och brant så det känns skönt när vi kommer ut ur tidvattenströmmen och kan vända söderut.

Med spirade segel på Atlanten
A har förberett massor med mat i vakuumpåsar för att matlagningen inte skall bli ett problem. Vi njuter av köttfärssås, taikycklinggryta, biff stroganoff, coq au vin. G är mäkta imponerad medan J blivit van vid god mat ombord och tycker detta är normalt.
Full fart i byssan
Då vi inte gjort längre seglingar än 24h tidigare var vaktschema en stor fundering. Vi övervägde 3- och 4-timmarspass, med och utan överlappning vid vaktbyte. Det slutade med att vi hade 3-timmarsvakter från kl 9 på kvällen till 9 på morgonen. På dagen var alla mer eller mindre vakna och vi hade inget organiserat schema. Det fungerade bra, men den som började kl 12 fick två tretimmarsperider med sömn. A tyckte det fungerade, hon vaknar ändå mitt i natten i vanliga fall.

Eftermiddags snacks
Predict Wind hade producerat ett förslag på weather routing som vi försökte följa. Vi uppdaterade varje kväll via sattellittelefonen och prognosen förändrades en del under resan. Dessutom skulle vi se till att hålla oss en bra bit från marockanska kusten. Vi hade hört om stora mängder fiskebåtar med varierande grad av lanternor och det ville vi undvika. Vi höll oss minst 50M från kusten och förväntade oss inga problem. Natt tre hojtar G till för att väcka J. Han har sett en massa blixtljus på vattnet. Det var kolmörkt ute och då kan ögonen få för sig att se saker som inte finns. Efter en del spanande i kikare identifierade vi det som ett flytande fisknät. Vi höll stort avstånd och tog oss förbi utan missöden.

Natten efter stod J vid rodret när det dök upp blixtljus runt om. Två stora lastfartyg verkade köra rätt igenom och vi höll ut mot öppet hav för att komma runt. När A kom upp för att lösa av började vi misstänka att vi valt fel väg. Det var vita ljus på båda sidor om båten och vi såg sökarljus från en fiskebåt mitt i gyttret. Efter en kort stund kom fiskebåten mot oss med bra fart och satte strålkastaren på oss. Det var en liten öppen båt med två marockaner i. Efter lite gestikulerande började de leda oss runt i labyrinten och vi kom ut på fritt vatten.

Äntligen testar vi genackern
Nu är det inte bara marockaner som kan fiska. Vi skickade i en rev och plötsligt fick vi napp. En fin gulgrön Mai-mai hade fastnat på kroken. Den fileades och stektes i smör. Fantastiskt gott!

Mai-Mai, mycket god fisk
Lunch, stekt Mai-Mai med kall sås.
I gryningen efter fem dagar såg vi ljus från land dyka upp framför oss. Vår plan var att lägga oss på Graciosa norr om Lanzarote, men när vi anropade hamnen på VHF hade de ingen plats.

Sundet mellan Lanzarote och Graciosa är en så kallad accelerationszon. Det betyder att vinden pressas ihop mellan de höga bergen och ökar i hastighet. När vi närmade oss land var vinden kring 7m/s, men i sundet mellan öarna var det 10-12 med byar på 20m/s.

Vi funderade en stund på att ankra i viken väster om hamnen men på grund av den kraftiga vinden valde vi i stället att segla söderut längs Lanzarote till Arrecife.

Trötta, men nöjda förtöjde vi i hamnen som till A:s stora glädje hade finger pontoons.

Vi har lite jobb med båten efter resan. Bland annat upptäckte vi att VHF-antennen satt löst. Vi har också sporadiskt haft dålig mottagning och radarn stör AIS-mottagaren. Nägot är fel i antennkontakten. Det får bli en resa upp i masten för att åtgärda.