Månad: juni 2017

Man skulle kunna tro att en kanal som heter Canal entre Champagne et Bourgogne skulle bjuda på vingårdar i överflöd. Det är dock bara veteåkrar och kor. Inte en vinranka inom synhåll och besättningens frustration växer. 

Till slut blir A desperat och köper Cremant på chateau Lidl för att ha något att bjuda svärmor på. Det är inte förrän en bra bit ner på Rhône som vingårdarna börjar dyka upp längs vår färdväg.

Kanalfärd är ett bra sätt att träna bort frustrationsreflexen och bli mer meditativ. Tänk att du skall ta dig från norra Tyskland till Medelhavet men får bara köra 10km/h, måste stanna 15 minuter på alla rastplatser du passerar och bara köra mellan 9 och 18. 

Men det är ger också tid att verkligen uppleva omgivningarna. Man hinner se ogräset som växer vid kanten, den nakna gubben i fönstret som just kom ut ur duschen, en kvinna som plockar ögonbrynen eller en lycklig fiskare som tar en sefie med en mört. Tidiga mornar bjuder på rovfågel som fångar fisk och häger som majestätiskt lyfter framför båten.

Något som slår en när man ser den europeiska landsbygden är hur påkostade kyrkorna är och hur enkla alla andra hus är. Gigantiska katedraler från 1300-, 1400- och 1500-talet med fantastiska utsmyckningar ger en inblick i var makten och pengarna fanns på den tiden.

Vi närmar oss nu medelhavet och det börjar dyka upp enstaka sjöfåglar. Påmastning är bokad med varvet i Port Napoleon och om vår tyska transportfirma gör vad de lovat kan vi segla om bara några dagar. 

Så har vi så äntligen nått Frankrike. När vi checkade in vid gränsen fick vi veta att det på grund av det varma vädret var för lite vatten i canal de la Meuse i höjd med Verdun. Vattendjupet är bara 1.6m. Vi blir tvungna att gå en omväg via Canal des Ardennes och ner genom Champagne. A börjar direkt planera inköp av ädla drycker medan J för sitt inre ser skeppskassan smälta ihop som glass en sommardag. 

Kanalerna har blivit smalare och den kommersiella trafiken nästan obefintlig. Även fritidsbåtarna är få så här års så vi slussar nästan alltid ensamma. Om tyskarna älskade att bygga broar och holländarna linfärjor så verkar fransoserna anse att 1km är ett lagom avstånd mellan slussar. Många slussar blir det… det betyder att de inte kan vara bemannade. Vi har fått en fjärrkontroll som vi använder för att aktivera slussen när vi närmar oss. När man kört in startar man systemet med en spak, portarna stängs, slussen fylls och portarna öppnas igen.

Kanalerna är smala och grunda. Ekolodet visar mellan 1.9 och 2.3m hela tiden. Det är i mitten av kanalen. När vi skall hitta natthamn får vi börja tidigt och prova tills vi hittar någon kaj som är djup nog. Oftast är det bara 1.5m vid kajen. En natt har vi blivit tvungna att sätta kölen i leran och dra båten så nära kanten vi kunde. Det saknades en meter så det krävdes lite gymnastiska övningar för att komma ombord. 

Kanalerna är defintivt mysigare än i de stora industrikanalerna, men underhållet är inte riktigt lika bra. Vid några tillfällen har vi fått ringa på reparatör när de automatiska slussarna inte fungerade och strax efter Reims hade man plockat isär hela hydraulsystemet på en sluss och när vi kom fick reparatören handveva slussportarna och luckorna i 30 graders värme. VNF är dock snabba och vi har inte begövt vänta mer än 40 minuter.någon gång. Oftast beror felet på att någon sensor är övervuxen med gräs eller buskar. Då kör de slussen manuellt och hoppas att busken skall försvinna av sig själv.

Ibland har man dragit kanalen gen en tunnel. De har hittils varit från några hundra meter till ett par kilometer. Första gången blev vi lite överraskade och fick snabbt leta fram ficklampor för att kunna se sunnelväggen.

Det är ganska lätt att få sina fördomar bekräftade när man färdas genom europas länder. I Tyskland var allt välordnat, ordentligt skyltat men tungt industrialiserat. När vi kom in i Holland blev det lättsammare. Husen lite mer färggranna och folk mer pratsamma. Det var lite mer oklart vad man fick och inte fick göra. Det verkade dock inte vara någon risk att man gjorde fel och om det skulle hända var ingen skada skedd. Vid gränsen till Belgien blev allt totalt oklart. Slussarna skulle enligt ett papper öppna kl 9 och enligt ett annat kl 7. En holländare vi träffade hade väntat sedan dagen innan eftersom slussen stängde 15:45 i stället som utannonserat 19:30. Vid slussen skulle man anmäla sin båt på kontoret, men ingen viste riktigt vilka papper som krävdes. A visade upp våra förarintyg och det verkade vara ok. Båtgrannen berättade att det var olika varje år. Vi fick ett papper med fina stämplar och fel båtnamn.

Ingen av oss pratar franska så vi var lite nervösa för att anlopa slussen på radio. J provade med samma engelska anrop som fungerat utmärkt i Holland och fick en störtflod på franska tillbaka. När vi inte omedelbart svarade kom ett irriterat ”allo, montant e avalant?” i radion. Vi rafsade frenetiskt i våra papper där vi hade franska båtglosor. Vi lyckades svara ”montant” och tydligen med acceptabelt uttal så vi fick slussa upp.

Efter det har kommunikationen med slussarna varit varierande. Vi ropar på någit som kanske liknar franska. En del svarar inte alls på anrop, men öppnar ändå. Andra svarar med en massa franska ord och vi gissar på tonfallet om han är positiv till att vi kör in i slussen. Funkar utmärkt!

29/5

Vi har nu bestämt oss för att gå via Holland för att slippa några dagar med motström på Rehn. Vi går därför in i Wesel-Datteln-Kanal för att komma ut i floden. Det är en av tysklands nest trafikerade kanaler med 20000 slussningar på ett år. Vi har tur och har nästan bara mötande trafik. Det betyder att vi får slussa ensamma och slussarna är snabbt klara för oss.

När vi närmar oss Rehn förstår vi varför alla pratat om hur mycket trafk det är. Det vi upplevt hittils är en västanfläkt i jämförelse med flodtrafiken.

Väl ute på floden förstår vi vad skepparen på Beata menade när han berättade om de stora båtarna. Vi möter pushers med tre pråmar i rad och tre i bredd framför sig. Varje pråm är knappt 100m lång och 11.5m bred. Dessa far fram i medströmmen och lyckas undvika all mötande trafik. Vi har fullt upp med att parera strömvirvlarna.

30/5-2/6

Efter en övernattning i gästhamnen i Emmerich, som varmt kan rekommenderas, går vi in i Maas.  

Maas är betydligt lugnare och vi slappnar av igen. Vi försöker prata engelska med slussarna på VHF:en. En del svarar på engelska, andra på holländska. Vi gissar vad de menar och de skriker inte på oss.

Vi når Maastricht och lägger oss vid en fin gästhamn, ganska centralt. Staden är full av restauranter och verkar ha ett livligt uteliv. Kanske en effekt av att var universitetsstad med många utländska studenter. Det märks att holland är ett cykelland. Bilar stannar när man kommer på cykel och det är cykelbanor överallt.