Underbara Madeira

I väntan på bra seglingsvind till fastlandet har vi spenderat några dagar på Madeira. Det är en liten pärla i Atlanten. En fantastiskt lummig och blomstrande ö.

Vi strosade runt i Funchal och njöt av chackarandaträdens blommor.

Det blev en tur upp på berget, med fin utsikt över staden.

Madeira har ett fantastiskt system av bevattningskanaler, levador, som leder vatten från bergen ner till odlingarna på sydsidan. Längs kanalerna går vandringsleder som är en stor turistattraktion.

Efter att ha besökt turistbyrån och fått en hel massa tips på vandringar bestämde vi oss för att gå från Ribiero Frio till Portela, ca 11 km. Leden går genom de skogsklädda bergen från knappt 900 möh ner till 600 möh.

Vi tog bussen tidigt på morgonen tillsammans med flera andra vandrare. Taxichaufförerna var ivriga att köra oss upp och erbjudandet blev bättre ju närmare bussavgången vi kom. Det blev ändå inte så bra att någon nappade på det.

Vi började med att gå ut på en utsiktplats, Balciones, knappt 2km åt fel håll. Där var en vidunderlig utsikt över bergen.

Vandringen mot Portela gick genom skogsklädda berg. Stigen slingrade sig längs å smala avsatser längs bergskanten med stup ner på ena sidan och en bergvägg på andra sidan.

Ibland avbröts stigen av en bäck eller ett litet vattenfall. På andra ställen gick den genom uthuggna tunnlar.

Vid fikapausen uppvaktades vi av orädda småfåglar. Förmodligen var de vana att få mat av vandrarna.

Nöjda och glada tog vi bussen hem. Även det en upplevelse på smala bergsvägar.

Madeira gav mersmak. Vi kommer säkert tillbaka hit, antingen i egen båt eller på semester.

Omstart

Nu har vi kommit iväg på vår hemfärd. Första etappen är Teneriffa till Madeira. Vi vill komma lite bättre till för att segla in till Portugal. Det blåser nästan alltid nordliga vindar så Madeira är ett bättre utgångsläge. I lördags visade prognosen att vi kunde sträcksegla upp till Funchal och slippa kryssa hela vägen. Det beräknades ta 3,5 dygn.

Båten har ju legat stilla i nästan 6 månader så det är lite att fixa innan vi kan segla. När vi skulle byta olja i motorn upptäckte vi att startbatteriet var helt urladdat. Nu fick vi nytta av de batterier vi panikköpte på kanalen i Tyskland. De har legat nerpackade sedan vi bytt till bättre från Gibraltar.

Nya 2x100W solpaneler är nu monterade på biminin. Det gör att vi kan köra vattenmaskinen på enbart solkraft under soliga dagar.

Riggkoll ger fin utsikt!

Båten har fått lite hår på magen av att ligga stilla. Vi chansar på att det lossnar när vi börjar segla. J hade ingen lust att bada i hamnen för att skrubba bort det.

A har gjort flera rundor till mataffärerna och vi har förberett mat för tre dygn. Kycklinggryta, chilibönröra och pastadallad i boxar och vakuumpackat gör att vi slipper laga mat de första dygnen.

A inventerar konservförrådet

Nu när vi bara är två ombord blir nattpassen jobbigare. Vi kör nu på 3-timmars vakter med start kl 9. Då får vi hyfsad sömn. J kan somna var och när som helst så han får ta två nattpass och sova ikapp på förmiddagen.

Överseglingen blev lugn med 7-10m/s bidevind hela sträckan. Vindprognosen stämde riktigt bra. Det gick till och med lite fortare än beräknat. Efter 2,5 dygn gled vi in i Marina Funchal på Madeira.

A byter den spanska gästflaggan mot den portugisiska.

Nu skall vi vila lite, upptäcka ön och förbereda nästa sträcka.

Tillfälligt avbrott

I december var vi tvungna att avbryta resan när vi nått till Teneriffa. Vi var bara dagar från att lämna hamnen för att gå till Cap Verde. A lyckades efter en del övertalning få J att söka vård och efter diverse undersökningar i Santa Cruz lämnade vi båten och åkte hem till Linköping.

I Linköping blev vi mycket väl omhändertagna på Universitetssjukhuset. J blev inlagd på Hematologen en vecka före jul och de gjorde en hel massa tester. Efter ett tag var läkarna överens om att det inte var cancer utan något som kallas Wegeners granulomatos. numera kallas det Granulomatös polyangiit. Wegener var nämligen nazist och man kan ju inte ha en sjukdom uppakallad efter honom.
Det är en vaskulitsjukdom som ger inflammation i de fina blodkärlen. Hos J slog det på slemhinnor i näsan och på lungorna. Obehandlad kan den gå på njurarna och vara dödlig inom 6 månader. J fick dock bra behandling och var hemma till julafton. Prognosen är bra och regelbundna blodprov visar normala värden. Behandlingen kommer förmodligen att pågå minst året ut. Sedan tar det ytterligare ett par år innan man vet om sjukdomen återkommer.

Nu har vi ju en båt liggande på Teneriffa som är fullpackad med mat och utrustning för långsegling. Vi har funderat mycket på hur vi skall göra. Skall vi fortsätta där vi slutade, låta båten vara kvar på Kanarieöarna, segla båten till Medelhavet eller segla hem till Sverige. Vi tycker att riskerna för återfall är för stora för att vi skall ge oss iväg till Västindien nu. Därför kommer vi att försöka segla hem båten till sommaren och göra ett nytt försök om några år. Hemresan kommer att gå via engelska kanalen, Holland och Tyskland.

Vi ser redan fram emot att ge oss ut igen och få en lite bättre avslutning på vårt äventyr än det blev i december.

Paus

J har känt sig hängig en längre tid och när det inte gick över sökte vi vård här på Teneriffa. Efter lite turer gjordes en lungröntgen som visade någon sorts ”avvikelse”. J blev inlagd och man har gjort skiktröntgen (CT) och bronkoskopi. Det mesta lutar just nu åt lymfom.

Vi är därför tvungna att ta en paus i vår färd och åka hem till Sverige för vård. Det viktigaste har fallit på plats. Vi har kontakt med en läkare i Linköping som skall ta emot, båten är inbokad 6 månader på marinan och vi har bostad när vi kommer hem.

A har fått jobba hårt den senaste tiden för att ordna allt det praktiska samtidigt som hon har varit på dagliga besök hos J.

Nu får vi se vad det blir för behandling och när vi kan återuppta vår resa. Vi skall till Västindien!

Turistat på Lanzarote och Gran Canaria 

Vi hyrde bil för att urforska Lanzarote. Första stoppet blev vulkanen Timanfaya. I dag är området runt vulkanen en nationalpark, sista utbrottet var 1824 och det förändrade landskapet och stora delar av ön täcktes av lava och aska. Det känns som om man är på en annan planet. Det svart/bruna landskapet som breder ut sig känns hårt och kantigt man ändå så levande – det fascinerar och vi blir tagna av det annorlunda landskapet. När kan kommit in i parken åker man en busstur runt i området, då får man verkligen se de olika skiftningarna som finns i lavan. I parken kan man besöka restaurangen Devils grill, där man lagar mat på värmen från vulkanen.

Lava grillen på Devils grill.
Arkitekten och konstnären Cesar Manrique (1991-1992) har ritat restaurangen i parken men på ön finns det många fler spännande platser han har gjort. Vi besökte Jameos del Agua som ligger inne i en vulkanisk tunnel. Trots att det byggdes 1966-1968 känns det modernt, allt utom utställningen som nu skulle byggas om.

Jameos del Agua

De sista nätterna spenderade vi på södra Lanzarote vid Papagayo beach, det var gungigt men det bjöd på vackra vyer, sköna bad och en underbar solnedgång.

Runda berg och fina stränder vid Papagayo beach.

Sedan blev det nattsegling till Gran Canaria, med jagande delfiner, regn, dåligt med sömn, mareld och meteoritregn.

På Gran Canria låg vi utanför Pasito Blanco, där vi träffade på segelbåten Sea Wind (syseawind.blogspot.se). Det blev en busstur till Palma där vi besökte båtaffäter och ett museum kring Christoffer Columbus resor.

Museet kring Christoffer Columbus.
Test an nya fenor.
J lagar seglet, när vi gjorde ett lunch stopp på väg mot Teneriffa såg vi att en travare gått sönder.
Johans morfars segelhanske fungerar fortfarande utmärkt.

Ljus i mörkret

8 oktober lämnar vi Gibraltar för att segla till Kanarieöarna. Besättningen är utökad med Gustaf, Johans kollega. Datumet är valt dels för att det är nästan fullmåne så vi inte får kolmörker de första nätterna och dels för att tidvattnet är så att vi har medström ut på förmiddagen. Det betyder att vi kan ge oss av på morgonen och klara det hårt trafikerade Gibraltarsundet i dagsljus.

Vi har tur med vinden och det blåser ostan, 15m/s. På väg ut lägger vi oss när norra kusten för att få bästa medströmmen. Det syns en tydlig gräns i vattnet där strömmen går inåt mitt i sundet och vi forsar förbi en båt som går längre ut. Strömmen gör sjön kort hög och brant så det känns skönt när vi kommer ut ur tidvattenströmmen och kan vända söderut.

Med spirade segel på Atlanten
A har förberett massor med mat i vakuumpåsar för att matlagningen inte skall bli ett problem. Vi njuter av köttfärssås, taikycklinggryta, biff stroganoff, coq au vin. G är mäkta imponerad medan J blivit van vid god mat ombord och tycker detta är normalt.
Full fart i byssan
Då vi inte gjort längre seglingar än 24h tidigare var vaktschema en stor fundering. Vi övervägde 3- och 4-timmarspass, med och utan överlappning vid vaktbyte. Det slutade med att vi hade 3-timmarsvakter från kl 9 på kvällen till 9 på morgonen. På dagen var alla mer eller mindre vakna och vi hade inget organiserat schema. Det fungerade bra, men den som började kl 12 fick två tretimmarsperider med sömn. A tyckte det fungerade, hon vaknar ändå mitt i natten i vanliga fall.

Eftermiddags snacks
Predict Wind hade producerat ett förslag på weather routing som vi försökte följa. Vi uppdaterade varje kväll via sattellittelefonen och prognosen förändrades en del under resan. Dessutom skulle vi se till att hålla oss en bra bit från marockanska kusten. Vi hade hört om stora mängder fiskebåtar med varierande grad av lanternor och det ville vi undvika. Vi höll oss minst 50M från kusten och förväntade oss inga problem. Natt tre hojtar G till för att väcka J. Han har sett en massa blixtljus på vattnet. Det var kolmörkt ute och då kan ögonen få för sig att se saker som inte finns. Efter en del spanande i kikare identifierade vi det som ett flytande fisknät. Vi höll stort avstånd och tog oss förbi utan missöden.

Natten efter stod J vid rodret när det dök upp blixtljus runt om. Två stora lastfartyg verkade köra rätt igenom och vi höll ut mot öppet hav för att komma runt. När A kom upp för att lösa av började vi misstänka att vi valt fel väg. Det var vita ljus på båda sidor om båten och vi såg sökarljus från en fiskebåt mitt i gyttret. Efter en kort stund kom fiskebåten mot oss med bra fart och satte strålkastaren på oss. Det var en liten öppen båt med två marockaner i. Efter lite gestikulerande började de leda oss runt i labyrinten och vi kom ut på fritt vatten.

Äntligen testar vi genackern
Nu är det inte bara marockaner som kan fiska. Vi skickade i en rev och plötsligt fick vi napp. En fin gulgrön Mai-mai hade fastnat på kroken. Den fileades och stektes i smör. Fantastiskt gott!

Mai-Mai, mycket god fisk
Lunch, stekt Mai-Mai med kall sås.
I gryningen efter fem dagar såg vi ljus från land dyka upp framför oss. Vår plan var att lägga oss på Graciosa norr om Lanzarote, men när vi anropade hamnen på VHF hade de ingen plats.

Sundet mellan Lanzarote och Graciosa är en så kallad accelerationszon. Det betyder att vinden pressas ihop mellan de höga bergen och ökar i hastighet. När vi närmade oss land var vinden kring 7m/s, men i sundet mellan öarna var det 10-12 med byar på 20m/s.

Vi funderade en stund på att ankra i viken väster om hamnen men på grund av den kraftiga vinden valde vi i stället att segla söderut längs Lanzarote till Arrecife.

Trötta, men nöjda förtöjde vi i hamnen som till A:s stora glädje hade finger pontoons.

Vi har lite jobb med båten efter resan. Bland annat upptäckte vi att VHF-antennen satt löst. Vi har också sporadiskt haft dålig mottagning och radarn stör AIS-mottagaren. Nägot är fel i antennkontakten. Det får bli en resa upp i masten för att åtgärda.

Världens ände

Gibraltar, enligt romarna Herkules pelare med inskriptionen non plus ultra (bortom detta, ingenting), är ett litet England mitt i sydeuropa. Man handlar med brittiska pund, är inte med i Schengen och mataffärerna är tydligt brittiska. Man har till och med brittiskt klimat. Vid ostlig vind bildas ett moln över gibraltarklippan som ger ett gråtrist fuktigt och kyligt väder. Mycket londonkänsla! På andra sidan viken lyser solen på spanjorerna.

För långseglare är det ett bra stopp för att bunkra. De har ingen moms och dieseln är helt skattefri. Vi betalade strax under 5kr litern.

Gibraltarklippan är också ett stort turistmål med tusentals besökare per år. Mest kända är nog aporna (makaker) som bor uppe på berget. De är kända för att snappa åt sig mat från oförsiktiga turister.

Vår båtgranne blev vittne till dett när han satt på topprestaurangen och en gäst lämnade dörren öppen lite för länge. En apa slank in, rusade till disken och fyllde famnen mes chipspåsar. Han hade lite svårt att få upp dörren då armarna var upptagna med godsakerna så han sparkade helt sonika till den och smet ur igen.

Berget rymmer också en hel del militär historia. Man kan besöka tunnelsystemet i berget som byggts sedan Nelson bekrigade spanjorerna.

Marinan var ingen höjdare. Personalen var ganska ointresserad av gästerna, wifi fungerade inte och vatten och el kostade extra. La Linea på spanska sida är förmodligare ett trevligare alternativ.

J rekar riggen innan avfärd.
De sista förberedelserna för överfarten till Lanzarote är i full gång. Vi hade hoppats hinna byta batterier, men de är försenade på grund av något pappersstrul. Tillskott till besättningen, Gustaf, kommer med flyg dagen innan avfärd och väderprognosen ser bra ut.

Utsikten från sittbrunnen. Tittar man åt andra hållet ser man landningsbanan.
Hamnkontoret.
Kanalbullensdag firade vi i Gibraltar
Landningsbanan är granne med gästhamnen, ska man till Spanien, flygplatsen eller affären går man helt sonika över landningsbanan.