Författare: Anna

Längs den franska kusten frossar vi i franska ostar. Gustaf som seglat med oss tidigare är på besök, denna gång med sin dotter Bella. Gustaf älskar precis som Anna ost, så många ostar blir det.

Vi har haft mycket motvind under vår resa men nu ska det äntligen bli medvind, vi bestämmer därför oss för att göra ett långhopp upp till Dunkirk. Vi får en riktigt fin solnedgång någonstans mellan Dover Calis och kl 05.00 angör vi Dunkirk. Vi sover några timmar innan vi avnjuter en god brunch i sittbrunnen. Det blir en skön promenad längs stranden där engelska soldater evakuerades under andra världskriget och på kvällen ser vi filmen Dunkirk. Att ta till sig historien på plats gör det så mycket intressantare.

Vi seglar förbi Belgien och Vlissingen blir vårt första möte med Holland. Nu börjar kanallivet igen. I början gick vi i stora insjöar innan det blev smalare och smalare kanaler. Att det bor mycket människor i Holland har vi blivit varse även på kanalerna, här går det så nära att man vill hänga ut fendrarna, men kaptenen ombord har lunga nerver och klarar av det galant.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Längs några kanalstäckor ligger husen tätt intill kanalen och flera hus har en egen båtparkeringsplats. De holländarna vi träffar är mycket trevliga och vi har fått flera tips på bra hamnar och sträckor att gå.

Den hojtande holländaren, vad vill han? Släpar vi något i vattnet? Det visar sig att de har fått ett fel på elen ombord så de kan inte starta motorn, de undrar om vi kan bogsera dem genom slussen och till deras hemmahamn. Givetvis ställer vi upp på det. Det blåser en del, så vi cirkulerar utanför slussen innan de öppnar portarna. Utanför hamnen ska vi korsa en farled med yrkestrafik, så vi anpassar farten för att få en bra lucka innan vi girar för att komma in i den blåsiga hamnen, allt gick bra men när adrenalinet släppt blev vi riktigt trötta.

Värmen har gjort att de på vissa ställen har problem med att öppna broarna, vi beslutar därför att inte gå hela ”Standing mast route” utan går ut i havet via de konstgjorda och grunda sjöarna Markermeer och Ijsselmeer. Att segla i grunda vatten med mycket växtlighet passar inte en vingkölad båt som vi har, vi agerar plog och får många gånger stanna och backa bort all växtlighet som fastnat under kölen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är nu ett tag sedan vi fick njuta av lekande delfiner men Nordsjön bjuder på sälar som ligger och värmer sig på sandbankarna. Inte lika aktiva djur men ändå kul att se dem.

Snart ska vi ge oss på den sista kanalen på denna resa, Kielkanalen och då behöver vi inte heller längre räkna på tidvatten och strömmar, livet blir så mycket enklare.

Efter två veckor i Porto, Portugal hade vi myror i benen och gjorde en nattsegling upp till Spanien och Galicien. Kusten i Galicien är helt annorlunda mot den portugisiska. Den portugisiska kusten är rak och saknar flodmynningar eller som man säger i Galicien, rior, medan Galiciens kust är flikig med många olika rior att välja på. Första natten låg vi i Camarinas, viken omgavs av skog. Vi kände oss hemma och tyckte att likheterna till ostkustsseglingen var slående, här låg vi på svaj i en kavlugn vik, bästa natten på mycket länge. Dagen efter gick vi den korta biten till nästa ria och låg utanför den fina stranden i Laxe.

Badtemperaturen var bara 17 grader, iklädd våtdräkt, mask och snorkel hoppade skepparen i för att kolla båten under ytan. Isskrapan visade sig vara en bra pryl att ha ombord, med den försvann delar av båtens skägg.

Vi kom fram till A Coruña på eftermiddagen, i denna hamn finns det bara långseglare, båtarna är utrustade med solceller, vindroder, extra försegel och vindsnurror. De flesta firar vid ankomst att de har klarat av Biscaya, medan vi höll på att ladda inför överfarten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var det dags för oss att segla över den beryktade Biscaya bukten. Vi hade på OSKs Facebooksida sett att Albatross var på väg över, vi bestämde oss för att det vore trevligt att ha sällskap, så vi chattade lite och bestämde att vi skulle göra sällskap. Vi förberedde oss som vanligt inför en långsegling, med matlagning, koll av motor och båt, tankning och lite vilande. Kvällen innan avfärd mötte vi Albatross och pratade i hop oss om resan.

Måndagen den 2 juni kl 07.30, lämnade vi kaj i ösregn. Inledningsvis motorgång, sedan blev det lite blandat mellan segling och motorsegling. Vi fick äntligen testa vår genacker igen, det är ett stort tunt och färgglatt segel som passar att använda i lätta vindar.

Seglingen över blev lugn och mestadels solig, faktiskt riktigt härlig. Många fasar för att korsa Biscaya, kanske för att det för många blir ett av de första mötena med Atlantens dyningar, kanske för att det är en av de första långa seglingarna man gör. Man korsar också kontinentalsockeln, där man på korttid går från att ha haft 4000 meter under kölen till några hundra, här kan det bli skvalpigt, vilket vi slapp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Återigen fick vi se delfiner leka runt båten, sköldpaddor och kanske en haj. Vi blev mitt ute på havet invaderade av flugor, stora och små, hur hade de hittat hit och hur kan en liten fluga få energi till en sådan lång resa? J fick i varje fall inta rollen som flugornas herre och efter någon timme kunde vi städa båten på alla lik och oss själva med en skön dusch i den varma solen.

Sedan såg vi den, den blåblommiga madrassen. Vems var den? Varför låg den och flöt mitt i havet? Fantasin gick på högvarv och bidrog till en härliga stämning ombord, det enda som naggade den goda stämning var att skepparen vann i kortspelet Skip Bo, men snart har besättningen tagit tillbaka ledartröjan.

I mörker och regn gick vi in mot den Franska kusten med gasten stående i fören spanande efter fiskebojar. Utanför hamnen i Camarent sur mer droppade vi ankaret och sedan sov vi gott fram till lunch. Efter vår brunch tog vi jollen in till den pittoreska byn och inhandlade ost, vin och baguette, vi ör ju trots allt i Frankrike

Vi tankar båten och kastar loss från Funchal strax efter klockan 9. Väderprognosen säger att det ska bli nordväst med vridande mot väst, 8-10 m/s, 2 meter höga vågor. Det känns lovande för vår färd mot Portugal. Vi siktar mot Lissabon men om vinden skulle ändra sig så har vi lagt in några alternativ lite längre söderut.

Så fort vi lämnat den östra spetsen på Madeira möts vi av Atlantens dyningar. Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit… Havet är skvättigt, skummigt och vi får ducka överspolingarna för att inte bli allt för blöta. Vi gör bra fart, men emellanåt dyker fören ner i en våg och det känns som om vi tvärnitar. Det är svalt i vinden och vi har full mundering på oss, dag som natt, dubbla underställ, fleece, mössa, vantar, seglarställ och stövlar. Nätterna är fuktiga, te och nyponsoppa håller oss varma, men längtan efter solen första strålar är stor.

Från klockan 21 kör vi tretimmars vakt. Vi har ganska mulet, så nätterna är mörka, men emellanåt känns det som om någon tänt en lampa, månen tittar fram och man får sällskap en stund. Trots att båten rusar fram genom mörkret känns det tryggt och säkert ombord på Semper Fi.

Äta, sova, kissa

De första dagarna är det lite si och så med matlusten, men de kalla pannkakorna smakar gott. Vår snackslåda som vi har under sprayhoden är guld värd när man inte vill gå ner under däck. I lådan finns knäckebröd, mjukost, nötter, frukt och choklad. Att sova går förvånansvärt bra, trots alla ljud och rörelser. Vi drömmer mycket, kanske sjösjukeplåstren som påverkar oss? Att röra sig inne i båten och framför allt gå på toa är utmanande! Båten far fram och tillbaka och toastolen lutar. För att inte kisset ska rinna ur toastolen måste man spola med handpumpen samtidigt som man kissar. Under tiden måste man hålla i sig. Man behöver helt klart vara en riktig spiderwomen.

Fascinerade djur

Vi har alla dagar fått besök av delfiner, man tröttar aldrig på att se hur de leker runt båten, de simmar varv på varv. A ser sköldpaddor så fort J sover, han börjar misstänka att hon hallucinerar. Sista dagen ropar J, en val, 5 meter från båten. Den är svart, har en ryggfena, bred mun och är mist 6 meter lång, vilket möte! Vi tror att det en sorts bardval men vi är inte helt säkra. Dödsmaneten som Expressen kallar den, den portugisiska örlogsmannen, seglar med sitt karaktäristiska segel med oss mot kusten. Egentligen är det ingen manet utan 4 olika organismer som samspelar, det har ett litet segel och trådar upp till 50 meter, om den utsätts för fara kan den tömma sitt segel för att sjunka ner i vattnet, fascinerande men läskigt djur.

Den fjärde natten ökar vinden, vi tar ett andra rev i storseglet, vågorna ökar och båten stampar sig fram, den västliga vinden som prognosen lovade lyser med sin frånvaro. Vi kämpar på men efter någon timme beslutar vi oss att gira 25 grader, och siktar nu mot Sines istället. Vi får vinden mer från sidan, vi får upp farten igen, vi tog ett bra beslut.

På eftermiddagen dag 5 angör vi Vasco da Gamas födelseby Sines. Det har börjar blåsa upp men J gör en galant tilläggning. Vi är trötta och nöja över hur bra seglingen gått. Vi spolar av den saltstänkta båten, tar en varm dusch, svänger ihop en Carbonara, lägger oss i soffan och kollar film och somnar så fort huvudet hamnar på kudden.

Vi hade 4 timmar med buss från Gibraltar till Sevilla. Det var vi och de som började jobbet tidigt som passerade gräsen mellan Spanien och Gibraltar kl 07.00. Sevilla bjöd på värme, 33 härliga grader. Vi gillar morbidturism, så första besöket blev Katedralen, som är den största gotiska katedralen i värden. Det var en lång kö för att komma in och det kostade €9. Vi var här för att se Christoffer Columbus grav. J ville gärna att bloggens byline skulle vara ”I Columbus kölvattten”, vilket informationschefen inte samtyckte till, men nu skulle det ju kunna kännas aktuellt, så Kaptenen kanske får som han vill. Vi gick även upp i klocktornet La Giralda, som en gång i tiden var en minaret.

Vi besökte också Alcazar, som en tidigare var ett moriskt fort innan det blev ett kungligt palats. Rummen är många och parken full av gångar och fontäner och en häcklabyrint.

Metropol Parasol är en mycket modernare skapelse. Med sina 28 meter får man även här en fin utsikt över staden. Det närmsta vi kommit en kantarell i år!

Vi avslutade dagen vid Plaza de Espania som byggdes 1929 inför en utställning. Vid kl 01.00 kröp vi till kojs, riktigt nöjda med dagen.

Vi var uppe i ottan för att hinna med den första bussen till Ronda. 15 minuter efter annonserad avgångstid kom den. Det var en fin bussresa upp i bergen som skulle ta 1 timme och 45 minuter, vi var bara 30 minuter sena. Vi hade inte läst på vad man skulle göra, vi visste bara att det var en stad som hade en vacker bro över en ravin. A har en tendens att alltid vilja kissa när man kommer fram, så även denna gång. Vilken tur att det var så! På toaletten fick man betala € 0,6, till den lille mannen, men  då fick man också hand tips på vad man skulle se i staden, som han ringade in på en karta vilket gott värdskap. Nu hade vi fått all info vi behövde.

Vi besökte tjusfäktningsarenan, den äldsta i Spanien.

Det blev en Paella till lunch innan vi besökte bron och gick ner i ravinen för att få se bron underifrån.

Att åka lokalbuss var kul, det är så roligt att se hur resenärerna beter sig. Det visade sig att det var ryssar och svenskar som var mycket noga med sina sittplatser, så när bussen var full fick flera flytta om, då de inte kunde tänk sig att sitta någon annan stans än vad som stod på biljetten.

I övrigt så har vi nu besökt många av turistorter längs solkusten. I Fengurola blandades turitkvartern med ett vanligt samhälle. I Esteponas gamla kvarter har man blomkrukor på fasaderna, olika färger för olika gator. I Duquesa är det mest britter, här kan de känna sig hemma med fish and chips och allt.

Nu blir det Afrika ett par dagar! 

Vi har hyrt bil igen. Sierra Nevada och Alpjurras bjöd på vidunderliga vyer, mysiga vitmålade byar och som vanligt när vi är ute och kör, slingriga vägar. Vi tycker att kul att åka nya vägar, så vi brukar knappa in dit vi ska i telefonen och så kör vi efter vad den föreslår. Vid ett tillfälle kom vi längre och längre in i nationalparken Sierra Nevada, vägarna blev smalare och smalare. Tack och lov dök det upp en annan bil, som talade om att vi var påväg åt helt fel håll.

Det ligger flera byar uppe i bergen, som högst var vi uppe på 1,476 meter över havet i byn Trevélez som är den högst belägna byn i Spanien.

I byarna säljs det lufttorkad skinka och vi köpte med oss en bit av, Rolls roycen, pata negra.

Vi firade att vi varit i väg i 4 månader med att åka till Granada och bo på hotell. Kravet för hotellet var att det skulle ligga centralt och ha wifi. Vi ägnade siestan åt att uppdatera våra telefoner och padddor.

Grenada är en mysig stad att gå runt i, många trånga gator och vackra hus. Tack vare Trip Advisor hittade vi en liten familjägd tapasbar, härlig stämning, bra service av Jesus Martinez Gonsales och riktigt bra mat, A var extas.

Vi avslutade besöket i Granada med att besöka Alhambra. Vi var uppe med tuppen, det var svalt och skönt ute, 22 grader. Vi började med att se Generalife som var den Nasridiska sultanen sommarpalats, byggt 1302-1309. Eftersom att vi var så tidiga fick vi nästan parken för oss själva.

Alhambara är ett borg- och palatsområde som började byggas på 1250-talet och är idag tillsammans med Generalife med på världsarvslistan. Det blev en riktigt härlig dag.