Fastland!


Vi lämnade Ibiza tidigt på morgonen i en fantastisk soluppgång. Vindprognosen lovade 7m/s NO, så vi såg fram emot en fin segling över. Tyvärr lade sig vinden efter ett par timmar och vi fick köra motor nästan hela vägen. Delfinerna som hade hälsat oss välkomna till Menorca simmade att tag bredvid båten för att ta farväl. De höga klipporna på fastlandet söder om Denia syntes redan när vi kommit halvvägs. Då dök det dessutom upp regnmoln i norr så vi fick en skur på båten. Det kändes ovant att ta på sig regnjacka. Det var två månader sedan det regnade på oss senast.

Denia var en trevlig stad. Skönt att komma till en riktig stad efter alla turistorter på Balearerna. Båtarna har också antagit en mer normal storlek efter alla superyachter.

Vi seglade längs spanska kusten och hamnade i Santa Pola när de inledde en vecka där de högtidlighöll minnet av morerna och korsriddarna som är ett viktigt kulturellt arv i den här delen av Spanien.

Första kvällen var det en icensättning av hur de kristna korsriddarna besegrade de muslimska morerna. Det hela inleddes med att en grupp i vita kläder med kors på, svärd och faklor i händerna marcherade till borgen mitt i staden. Det gav en viss obehagskänsla när man tänker på aktuella händelser. Där inleddes en ordväxling med de muslimska invånarna där den kristna hövdingen ville slänga ut dem och morerna hojtade tillbaka något om otrogna hundar som skulle dö.

Efter ett tag kom morerna ut från borgen och jagade bort de kristna inkräktarna under vilt skjutande. Detta höll på en bra stund. Men sedan lyckades de kristna hitta lite modernare vapen så de kom stormande tillbaka under lika vilt skjutande.

Det hela slutade med en tvekamp på liv och död mellan en kristen soldat och en av morerna som naturligtvis den kristne vann. De kristnas ledare höll ett tal där han proklamerade att det nu var ett kristet land, men morerna var välkomna att stanna. Lite oklart om de var tvungna att konvertera till den rätta läran för att slippa bli slaktade.

Det var hursomhelst ett storartat skådeapel och man sparade inte på krutet.

Festligheterna pågich hela veckan, men vi fortsatte till Cartagena.

We are going to Ibiza!

Norra Ibiza, så underbar vik.
Det var med viss tvekan vi seglade mot partyön Ibiza. Fulla tonåringar var vår bild av ön. Våra fördomar har dock kommit på skam och Ibiza är en riktigt mysig liten ö med flera fina ankringsvikar. Det har inte heller varit lika trångt som på Mallorca. Kanske beror det på att många av båtarna är lokala och går i hamn på kvällen eller på att båtlivet domineras av gigantiska lyxjakter. Vi har ofta varit omgivna av motorbåtar i 50m-klassen med några på 130m. RIB-båtarna är ofta större än vår båt, gärna med två eller tre 200hk-motorer. En del har en mindre jolle (större än vår) hängande bak.

Udda båt och stor jolle.

Vi har fått agera sjöräddning vid två tillfällen. En jolle och en rosa flamingo fich J hämta med jollen och leverera till ägarna. Det resulterade i en vinflaska och två öl i bärgarlön. Bra för 10 minuters jobb.

Den rosa flamingon.

Vi seglade på Ibizas västsida söderut. Där finns många små ankringsvikar och bara en del är med i hamnböckerna. Många båtar är charterbåtar och de verkar gå till välkända vikar. Vi har blivit lite djärvare och börjar leta natthammar som inte är med i böckerna. Därför har vi fått ligga ensamma i två vikar. Känns nästan som att segla på ostkusten.

Söder om Ibiza ligger Formentera. Det är en låg avlång ö med några fina sandstränder. Vi gick dit och låg första natten med en smal strandremsa som skydd mot ostvinden. Tyvärr var det en väldig trafik med färjor, stora motorbåtar, vattenskidåkare, vattenskotrar och små och stora jollar. Det gjorde dagen ganska skvalpig, men som vanligt var det nästan tomt i solnedgången och natten var lugn.

Formentera.

Vi börjar nu planera för att gå till spanska fastlandet. Vindarna är snurriga och växlar fort. Det blir inte lättare av att de fyra olika prognosmodeller vi tittar på ibland ger precis motsatt vindriktning. Vi hoppas kunna ge oss iväg de närmaste dagarna.

För alla er som inte hört det musikaliska mästerverk från 1999, kommer länken här. We are going to Ibiza. 

Solsting?
Formentera.

På slingriga vägar 


Vilken härlig upplevelse det var att få se Mallorca från landsidan. Vi åkte längs västra Mallorcas kust och passerade bland annat Andratx, Valdemossa, Deia, Pollenca och så ut till den nordöstra fyren. Vägarna var smala och slingriga, J körde som en biltjuv, A hade behövt lugnande men utsikten var fantastisk. Det var utmed denna kust som vi spenderade våra första dagar på Mallorca så det var extra kul att få se det från landsidan. 

Olivlund.
Valdemossa, bjöd på många gränder.

Fyren, Cap de Formentor
Här avslutades dagen.

Carbrera


Vi hade länge försökt få ett av de 50 eftertraktade tillstånden till nationalparken Carbrera. Äntligen blev det vår tur! 

Cabrera ligger ett par timmars segling från Mallorca. På vägen dit fick vi mycket vind och vågor och A:s sjösjuka gjorde sig påmind men tack vare saltlakrits gick det utmärkt. När vi kom fram lyste solen. Vi tog en jolletur intill Cantinan/baren och drack en öl i solnedgången, ett mycket trevlig och avslappnat ställe, helt i vår smak. 

På morgonen laddade vi för vandring till fyren. Fram med gympaskorna som legat undanstoppade i två månader, efter en timme kom skoskavet, tänk att vi redan vant oss vid att leva ett barfotaliv! 

Cabrera bjöd på vacker natur, sköna promenader och bad och en avslappnad stämmning, här hade vi velat stanna fler dagar, det finns mer att utforska.  

Bitvis regn och mycket vind på vägen dit.
Slottet.
Svettig tur uppför, bjöd på vacker utsikt.
Påväg mot slottet!
Ödlorna är svarta och sägs bara finnas här.
De var många! Men när J kom för nära med kameran anföll de.




Fyren syns i vyn, skoskav satte stopp för att komma dit.

Semester på Mallis

Turkost 29 gradigt vatten.
Cala Calobra, sägs vara Mallorcas vackraste vik.
Ingen av oss hade tidigare varit på Mallorca så vi såg fram emot att upptäcka Balearerna. Både Menorca och Mallorca har höga otillgängliga kuster som här och var bryts av en vik, cala, där man kan ankra. En del är små och rymmer bara ett par båtar medan det i andra kan ligga hundra båtar samtidigt.

Bristen på skyddade vikar och semestertider gör att man ankrar lite närmare varandra än vad vi är vana vid i Sverige. Hemma räknar man med att kunna snurra ett varv runt ankaret utan att slå i någon granne. Här är man nöjd om man inte behöver hänga ut fendrar. J studsar upp och ner på nätterna för att kolla om vi är på väg mot någon annan båt. I en vik tyckte båtgrannen att det var helt ok att vi bara var två meter från varandra. När J inte riktigt höll med försökte han med att lägga sin jolle som fender mellan oss. Efter lite diskussion slutade det med att J hjälpe homom att hitta en bättre plats mitt i natten.

Ett annat fenomen som inte är så vanligt hemma är nakensegling. A höll på att få morgonkaffet i vrångstrupen när det kommer en båt in i viken och rorsman inte har en tråd på kroppen. Det visade sig vara ganska vanligt, så nu har hon vant sig. Hon har dock synpunkter på att det bara är gamla gubbar som klär av sig.

Vi tog en tur in till Palma för att sträcka på benen och äta middag med Mariethe. Palma är en mysig stad när man kommer bort från de värsta turiststråken vid vattnet. Vi besökte katedralen, ett mäktigt bygge med fantastiska glasfönster. De hade låtit Gaudí smycka en alkov och bygga en takkrona över altaret. Väldigt gammaltestamentligt med ruskiga figurer i förvrängda poser. Det blev en sen kväll och pannlampan kom väl till pass när vi skulle leta upp jollen vi gömt i en klippig vik.

Katedralen i Palma
Gaudis vackra utsmyckning.
Vi räknade ut att vi nu använt båten lika mycket som vi gör på tre år hemma. Det förklarar varför saker börjar gå sönder. Skruvarna till nya rullfocken lossnade. Som tur var landade de på däck och kunde sättas tillbaka snabbt. Jollemotorn började läcka bensin och stanna på tomgång. Lite felsökning visade att flottören inte stängde så J fick plocka isär pch rengöra. Det lyckades utan att något föll i vattnet. Alla skotvinchar har fått service och är nu nysmorda. Flaggan har blåst sönder och A försökte sy om kanterna. Det blev en lite udda form på den så Mariethe fick ta med sig ny när hon kom på besök.

Vi har haft besök i två omgångar. Först kom Mariethe ner och seglade några dagar. Vi var lite nervösa då hon inte är så van vid båtliv, men det gick över förväntan. Akupunkturarmband mot sjösjuka och 30 grader i vattnet gjorde sjölivet behagligt.

Andraitx, här firade vi med underbar middag att Mariethe hade fyllt 60 år.
När vi lämnat henne plockade vi upp familjen Eliasson/Eriksson i Arenal. De är vana vid små båtar så vi hoppades det skulle fungera att vara fyra vuxna och två barn ombord. Vi hade tur med vindarna som var lätta och konstant NO så vi höll oss på SV-sidan av Mallorca och hittade fina ankringsvikar i Sant Jordi och Illetas. Nanna är duktig simmare och försökte lära oss rätt teknik för frisim. Efter ett par träningspass lyckades J simma en hel båtlängd utan att drunkna. Vi har fått bra tekniktips och skall fortsätta öva.

Härligt besök, Thomas, Nanna, Matilda och Lowe.

Medelhavet tog oss med storm

Den första veckan i Medelhavet skulle Jonna komma ner för att provsegla med oss. Hon skall med över Atlanten och ville testa om hon trivdes ombord. Hon har seglat tall ships race och nautisk utbildnimg från Chalmers så vi känner oss trygga.

Vi gick en tur österut mot Marseille och landade på Frioul. Det är ett par ihopbygda öar utanför staden som ingår i ett stort naturreservat, Park National des Calanques, med fler öar och vikar söder och öster om Marseille. 

I Marseilles hamn hittade vi lite större båtar. Den här är 42m lång.

Efter lite kortare turer och en vända in till stora hamnen i Marseille siktade vi på Cassis ca 20M österut. Efter någon timme rullade dimman in över oss och sikten minskade till 100m. Med hjälp av radar och AIS lyckades vi undvika kollisioner och kunde några timmar senare glida in i Cassis trånga hamn och få en minimal plats på hörnet av en flytbrygga. Cassis är en mysig liten by med väldigt många små restauranger.

Säker natthamn med fast boj och lina till land.

Strax utanför ligger några djupa vikar, calanques, som kan vara fina natthamnar vid rätt vind. Vi rekade en av dem med jollen och dagen efter seglade vi ut och lade oss med nosen vid en boj och aktern med en lång lina till land. Berget bakom oss var tvärbrant och 15m högt vilket var oemotståndligt för de lokala ungdomarna som hela kvällen hoppade i vattnet mellan oss och berget. Jonna kunde inte heller motstå klippans lockrop och klättrade upp för att ta ett jätteskutt ner i vattnet.

På kvällen fick sällskap av Bengtsons båt som vi stött ihop med i Port Napoleon. De bjöd på vin och trevligt sällskap. 

Jonna hälsar på.

När Jonna möstrat av och varvet i Port Napoleon fixat vår nya bimini skulle vi ge oss av söderut. A’s kompis Mariethe och våra båtvänner Eliasson/Eriksson skall hälsa på på Mallis. Vi siktade på Menorca som nästa stopp. Torsdag förmiddag satte vi segel utanför marinan. Prognosen lovade NV 10 och dagen efter N 8m/s, evevtuellt lite mer just när vi stack iväg. Revad stor och nya lilla focken kändes lagom för att vi inte skulle trötta ut oss. Planen var att klara de 220M på 1,5dygn. 

Vindprognosen stämde hyfsat på styrkan, men det var V i stället för NV vilket innebar att den fina slör vi tänkt oss blev halvvind. Det funkade bra, men frammåt kvällen ökade vinden til 15-16m/s. Prognosen lovade N dagen efter så vi tog ner storen, föll av österut och slörade för bara focken. Det visade sig vara ett klokt beslut för strax efter solnedgången ökade vinden ytterligare och vi hade stadigt 20, med byar på 24. Tack vare månskenet kunde vi se brotttsjöarna som kom ikapp och hitta bra vatten mellan dem. Trots det fick vi vid ett par tillfällen motionera självlänsen i sittbrunnen. Vinden höll i sig fram till tre-tiden då den avtog och vi hade 10-14m/s resten av resan. Vi bestämde oss för att gå mot östa sidan av Menorca och den djupa viken Puerto de Mahon. 

När vi närmade oss land blev vi välkomnade av två delfiner som hoppade runt fören. De ville inte posera för en bild utan hojtade bara ‘bienvenidos’ och simmade iväg. Trötta, men nöjda förtöjde vi vid en flytbrygga utan landförbindelse och fich betala €42 per natt. Hemma blir man upprörd när det kostar 350kr i en hamn med el, vatten duschar och pool.

Tur att Helmer, vår autopilot kan hjälpa till i bland.

Nu skall vi spola bort saltlagret på båten och ha det skönt några dagar. A är jättenöjd att badtermometern visar 26 grader.

Kanal klar

273 slussar och 38 dagar senare har vi kommit igenom Europa och nått Medelhavet. Vi har sett moderna industrikanaler och små turistkanaler. Vi har också sett att det finns väldigt många sätt att bygga en sluss. Det har varit en spännande upplevelse som bjudit på både frustration, vackra upplevelser och spännande möten.

Vi har nu mastat på i Port Napoleon och Semper Fi är äntligen en segelbåt igen.

Här kommer en del bilder vi tagit på vägen. en del har redan förekommit i andra inlägg och andra är nya.

 

 

Frustration och stillhet

Man skulle kunna tro att en kanal som heter Canal entre Champagne et Bourgogne skulle bjuda på vingårdar i överflöd. Det är dock bara veteåkrar och kor. Inte en vinranka inom synhåll och besättningens frustration växer. 

Christina sköter förtöjningen i slussen.

Till slut blir A desperat och köper Cremant på chateau Lidl för att ha något att bjuda svärmor på. Det är inte förrän en bra bit ner på Rhône som vingårdarna börjar dyka upp längs vår färdväg.

Långa slingriga vattenväxter fyller kanalen och fastnar i köl, roder och propeller.

Kanalfärd är ett bra sätt att träna bort frustrationsreflexen och bli mer meditativ. Tänk att du skall ta dig från norra Tyskland till Medelhavet men får bara köra 10km/h, måste stanna 15 minuter på alla rastplatser du passerar och bara köra mellan 9 och 18. 

Stilla morgon på Canal des Ardennes
Men det är ger också tid att verkligen uppleva omgivningarna. Man hinner se ogräset som växer vid kanten, den nakna gubben i fönstret som just kom ut ur duschen, en kvinna som plockar ögonbrynen eller en lycklig fiskare som tar en sefie med en mört. Tidiga mornar bjuder på rovfågel som fångar fisk och häger som majestätiskt lyfter framför båten.

Katedralen i Reims. För stor för att få plats på bild.
Något som slår en när man ser den europeiska landsbygden är hur påkostade kyrkorna är och hur enkla alla andra hus är. Gigantiska katedraler från 1300-, 1400- och 1500-talet med fantastiska utsmyckningar ger en inblick i var makten och pengarna fanns på den tiden.

Slussarna på Rhône är stora. Écluse Bolène är 23m hög och 200m lång.

Vi närmar oss nu medelhavet och det börjar dyka upp enstaka sjöfåglar. Påmastning är bokad med varvet i Port Napoleon och om vår tyska transportfirma gör vad de lovat kan vi segla om bara några dagar. 

Värmebölja i Frankrike. Längtar till havet.

Franska smala kanaler

Så har vi så äntligen nått Frankrike. När vi checkade in vid gränsen fick vi veta att det på grund av det varma vädret var för lite vatten i canal de la Meuse i höjd med Verdun. Vattendjupet är bara 1.6m. Vi blir tvungna att gå en omväg via Canal des Ardennes och ner genom Champagne. A börjar direkt planera inköp av ädla drycker medan J för sitt inre ser skeppskassan smälta ihop som glass en sommardag. 

Man är väl förberedd på högvatten i Meuse. Stolparna till flytnryggorna klara några meters översvämmning.

Kanalerna har blivit smalare och den kommersiella trafiken nästan obefintlig. Även fritidsbåtarna är få så här års så vi slussar nästan alltid ensamma. Om tyskarna älskade att bygga broar och holländarna linfärjor så verkar fransoserna anse att 1km är ett lagom avstånd mellan slussar. Många slussar blir det… det betyder att de inte kan vara bemannade. Vi har fått en fjärrkontroll som vi använder för att aktivera slussen när vi närmar oss. När man kört in startar man systemet med en spak, portarna stängs, slussen fylls och portarna öppnas igen.

Manöverdon för slussar. Den blå startar slussningen och den röda är nödstopp.

Kanalerna är smala och grunda. Ekolodet visar mellan 1.9 och 2.3m hela tiden. Det är i mitten av kanalen. När vi skall hitta natthamn får vi börja tidigt och prova tills vi hittar någon kaj som är djup nog. Oftast är det bara 1.5m vid kajen. En natt har vi blivit tvungna att sätta kölen i leran och dra båten så nära kanten vi kunde. Det saknades en meter så det krävdes lite gymnastiska övningar för att komma ombord. 

Vi har lyckats hitta en kaj som är djup intill.

Kanalerna är defintivt mysigare än i de stora industrikanalerna, men underhållet är inte riktigt lika bra. Vid några tillfällen har vi fått ringa på reparatör när de automatiska slussarna inte fungerade och strax efter Reims hade man plockat isär hela hydraulsystemet på en sluss och när vi kom fick reparatören handveva slussportarna och luckorna i 30 graders värme. VNF är dock snabba och vi har inte begövt vänta mer än 40 minuter.någon gång. Oftast beror felet på att någon sensor är övervuxen med gräs eller buskar. Då kör de slussen manuellt och hoppas att busken skall försvinna av sig själv.

Buskar växer i slussbassängen.

Ibland har man dragit kanalen gen en tunnel. De har hittils varit från några hundra meter till ett par kilometer. Första gången blev vi lite överraskade och fick snabbt leta fram ficklampor för att kunna se sunnelväggen.

Den nästan 2.5km långa Tunnel de Mont-de-Billy. Här var det belysning som tändes när vi körde in.

Kulturskillnader och språkförbistring

Det är ganska lätt att få sina fördomar bekräftade när man färdas genom europas länder. I Tyskland var allt välordnat, ordentligt skyltat men tungt industrialiserat. När vi kom in i Holland blev det lättsammare. Husen lite mer färggranna och folk mer pratsamma. Det var lite mer oklart vad man fick och inte fick göra. Det verkade dock inte vara någon risk att man gjorde fel och om det skulle hända var ingen skada skedd. Vid gränsen till Belgien blev allt totalt oklart. Slussarna skulle enligt ett papper öppna kl 9 och enligt ett annat kl 7. En holländare vi träffade hade väntat sedan dagen innan eftersom slussen stängde 15:45 i stället som utannonserat 19:30. Vid slussen skulle man anmäla sin båt på kontoret, men ingen viste riktigt vilka papper som krävdes. A visade upp våra förarintyg och det verkade vara ok. Båtgrannen berättade att det var olika varje år. Vi fick ett papper med fina stämplar och fel båtnamn.

Stadsfest i Huy, Belgien 

Ingen av oss pratar franska så vi var lite nervösa för att anlopa slussen på radio. J provade med samma engelska anrop som fungerat utmärkt i Holland och fick en störtflod på franska tillbaka. När vi inte omedelbart svarade kom ett irriterat ”allo, montant e avalant?” i radion. Vi rafsade frenetiskt i våra papper där vi hade franska båtglosor. Vi lyckades svara ”montant” och tydligen med acceptabelt uttal så vi fick slussa upp.

Ardennerna bjuder på regn och storslagna berg

Efter det har kommunikationen med slussarna varit varierande. Vi ropar på någit som kanske liknar franska. En del svarar inte alls på anrop, men öppnar ändå. Andra svarar med en massa franska ord och vi gissar på tonfallet om han är positiv till att vi kör in i slussen. Funkar utmärkt!

403 trappsteg upp till citadellet i Dinant, Belgien